av 
Ja, det är mycket småbarnskultur i mitt liv för tillfället. Jag har helt enkelt inte så mycket annat att skriva om då allt går ut på barnmat, barnkanalen och barnböcker till läggdags. Man kan diskutera begreppet skärmtid fram och tillbaka, utan och innan. Fördelar, nackdelar, innehåll och utehåll. Jag är evigt tacksam över att min äldsta har bytt ”barn som spelar spel, leker eller öppnar paket” på Youtube mot faktiska TV-serier sedan vi under mycket ilskna förhållanden raderade Youtube från alla våra devices.
I samma veva övergav han även Paw Patrol, ungefär samtidigt som alla andra upptäckte detta fantastiska program som kunde underhålla under HELA matlagningen. Och som dessutom kommer med bonusen att de tillverkar en massa merchandise som underlättar vardagen betänkligt. Plötsligt var det inga problem att komma på presenter. Man kunde alltid köpa en liten gummifigur som föreställde en superräddarhund. Eller en tröja med hundarna på, en ritbok med hundarna i, leklera med hundarna på osv, osv. Nu har vi gått över till Transformers Rescue Bots och det är inte ALLS samma fina marknad av mutor runt omkring. Visst kan man köpa figurerna på ebay för en dyr slant, men man får vara ute rätt långt i förväg och vara beredd på att punga ut några hundralappar. INTE ok. Det enda som talar till deras fördel är att det faktiskt är rätt spännande att se, även för en vuxen. Även 15:e gången. Och det finns spel att köpa till paddan. Så man kan ”aktivera” lite som mväxling under latlagningen… Ni inser att det är då jag behöver barnvaktshjälp, va? Alltid annars kan jag släpa med mig de små änglarna, på toaletten, i badet, under påklädning. Just när jag hanterar vassa knivar och varma plattor kan det vara vanskligt att släppa loss sin galna fyraåring samtidigt som spädisen sitter bredvid dock. Då åker de på. Sky, Zuma, Chase eller Blades, Boulder och.. ja Chase. Inte så mycket fantasi när det gäller polisfigurerna i barnvärlden… Just när det gäller de där räddningshundarna så har de alla försökt ge dem mer eller mindre fiffiga namn, men många är ju rätt uppenbara. Som brandhunden (fire?)Marshall.
Då och då poppar underbara perioder av Bamse, Saltkråkan, Pippi eller Emil i Lönneberga upp, med det dröjer aldrig länge innan vi är tillbaka i Nickelodeon-träsket. Och det är skönt att det finns något som lockar och roar så, men det är SVÅRT att hitta något som lyckas roa även mamma den 100:e gången man ser det. Tack och lov har jag inte hamnat i samma rosa glitterhav som vissa av mina vänner som sitter och tittar på My Little Pony-filmer varje dag, så egentligen antar jag att jag är rätt tacksam. Och en del är ju faktiskt ändå ganska bra. Eller något.
Gud, JA! Man behöver VERKLIGEN Youtube under matlagningen om inte annat! Här hemma är det Babblarna som gäller. Det har varit det rätt länge nu. Och det är inte ens de faktiska, hyfsat välproducerade (?) filmerna som föredras, utan det ska helst vara klipp från något spel, där man kan se hur någon annan färglägger babblarna o.s.v. Under en period kunde vi titta på Ben & Holly’s Litte Kingdom tillsammans – bästa barnprogrammet ever (host host, det har förekommit att jag tittat på det när dottern är på dagis)! Men nu duger inte det längre. Jag förutsätter dock att det växlar innan hon fyller arton (hon är 2,5 nu).
Haha, man har verkligen ändrat standard på vad man accepterar att titta på mot för några år sedan. Och jag tänker lite att det där med att titta på filmer med andra som målar (jag vet precis vad du menar) eller liknande, är lite som när man själv såg på dockteater, bläddrade i leksakskatalogen eller såg språka på serbokroatiska. Det kommer gå över och ger uppenbarligen något. Babblarna är fortfarande stora här hemma också. De har ju dessutom den språkutvecklande fördelen, även om den kanske försvinner lite när de blir äldre.