av foto: Sevda Svensson, Lind & Co
Just nu har vi en bokcirkel inne på Kulturkollo läser och romanen vi pratar kring är Sara Beischers Mamma är bara lite trött. Det är en bok som handlar om den duktiga, medelålders läraren Minna och vi som läser får följa med i hennes vardagsliv med ett livspussel så svårt att lägga att Minna hamnar i en utmattningsdepression. Vägen tillbaka blir lång och först i mötet med andra värderingar kan Minna långsamt ta sig tillbaka till ett fungerande liv igen. En perfekt bok att prata om under temat Arbete, liv, arbetsliv tycker jag. Varför bestämde sig då Sara Beischer att skriva just den här romanen?
Hej Sara Beischer!
Du har valt att skriva en roman om Minna som har svårt att få en fungerande balans mellan arbetet och familjelivet. Hur kom det sig att du ville skildra just det?
Min idé till boken kom egentligen när jag fick en publikfråga under ett författarframträdande. Den handlade om mitt val av ålder på mina huvudpersoner både i ”Jag ska egentligen inte jobba här” och i ”Det finns råttor överallt utom på Antarktis”. Båda huvudkaraktärerna är ju väldigt unga. Mitt svar blev att jag är mer intresserad av unga människor än vad jag är av medelålders människor. Och av gamla människor som snart ska dö förstås. I samma stund som jag sa så, tänkte jag att det inte är sant. Och så föddes idén om Minna, en fyrtioårig kvinna, mitt i livet. En kvinna som lever ett ordinärt medelklassliv med mycket arbete och en aktiv fritid. Och så fixar hon inte riktigt det. Jag ville alltså skildra en kvinna som drivs, som många av oss gör, av viljan att vara duktig så till den milda grad att man glömmer bort sig själv. Den drivkraften leder i och för sig många gånger till obalans.
Jag själv arbetar som lärare och jag måste få säga att jag tycker att arbetslivet i skolan är mycket väl beskrivet, jag blir förstås nyfiken på om du har egna erfarenheter från arbete i skolmiljö?
Jag är utbildad gymnasielärare, men har aldrig jobbat som lärare. Däremot har jag haft långa praktikperioder på skolor under min utbildning, jag är gift med en lärare och besöker många skolor i min roll som författare. Jag tjuvkikar och tjuvlyssnar jämt och använder mig av det som finns runtomkring när jag skriver. Mina iakttagelser är ett av mina viktigaste verktyg i mitt skrivarbete.
Många vänner och bekanta som läst din bok tycker att den är så förfärligt jobbig att läs eftersom man tidigt förstår att det kommer att gå illa för Minna. Hur var den att skriva, lika jobbig som för oss att läsa?
Det var plågsamt att skriva boken, jag fick själv magkatarr och tänkte många gånger stackars Minna. Jag borde ge henne några lättsamma stunder, men vet också att de lättsamma stunderna i Minnas tillstånd inte är så många. Jag har som ambition när jag skriver att inte väja för det som är jobbigt.
Minna kämpar ju förskräckligt mycket med att passa in, att vara duktig och fixa både familj, hus, karriär och sällskapsliv. Är det ett scenario som är typiskt för kvinnor? Skulle din huvudperson ens kunna vara en man?
Jag tror att många kvinnor känner att de behöver vara duktiga inom många områden, kanske inom fler områden än vad män gör. Men det är faktiskt många män som har läst boken som har sagt att de känner igen sig i Minna. Vi lever ju i en prestationskultur, där vi ska prestera inte bara på jobb utan också på vår fritid i olika sammanhang. Det hade varit väldigt spännande att göra huvudpersonen i min bok till man.
Vi möter Minna i den här romanen men vi får också lära känna Minnas familj. Ibland saknar jag ”alla runt omkrings” tankar i boken. Den är mycket fokuserad på Minnas upplevelser, vilket gör berättandet starkt men kanske lite mycket som en monolog. Behövdes det för att förstärka den sortens tunnelseende som man kan hamna i när stressen tar över livet?
Som författare gör man ett val, från vilket eller vilkas perspektiv historien ska skildras. När jag, som i det här fallet, bestämt mig för att berättelsen är berättad utifrån Minna, begränsar jag mig på så sätt att Minna aldrig kan veta vad någon annan tänker. Därför blir det Minnas upplevelser av alla situationer som skildras. En variant hade ju varit att ha en allvetande berättarröst, men det var jag inte intresserad av. Jag ville skildra Minnas inre liv. Att låta läsaren få komma riktigt nära henne.
Utmattningsdepression är en diagnos som drabbar allt fler idag och det senaste har den debatterats flitigt i media bland annat i och med socialstyrelsens nya riktlinjer för behandling av depression. Behandling och ersättning från Försäkringskassa osv diskuteras och det finns de som hävdar att man pjoskar med de som blir sjuka. Din roman är på så vis ganska politisk, så var också din debutroman Jag ska egentligen inte jobba här som handlade om äldrevården. Vill du med dina romaner sätta ljus på vissa politiska frågor? Har du haft den tanken innan du skrev?
Jag skriver aldrig utifrån en politisk idé. Min utgångspunkt är alltid existentiell. Det är min nyfikenhet på människans natur som driver mig. Varför gör vi på detta viset? Varför anses det finare att vara författare än vårdbiträde? Varför har vi institutionaliserat döden? Varför ska vi vara så duktiga hela tiden? Det enda vi vet är att vi har lite utmätt tid på jorden. Vi hade kunnat välja så många vägar. Många ser mina böcker som politiska, men min önskan är att läsarna ska bli berörda på något sätt. Men det går ju naturligtvis inte att komma ifrån att mina romanidéer präglas av hur jag förhåller mig och ser på världen.
Vi är förstås också nyfikna på framtiden. Har du något nytt skrivprojekt på gång?
Ja, jag är i full färd med att skriva på en ny roman. I vår är jag också ute på skolor runtom i landet och håller i skrivarverkstäder.
Vi brukar avsluta våra inlägg med att be om ett lästips. Har du någon bra läsning på gång eller något som du tänker läsa framöver som du vill tipsa våra läsare om?
Just nu läser jag Att skriva av Marguerite Duras. Den rekommenderar jag varmt till alla som tycker om litteratur!
/Sara Beischer, januari 2017
