av 
Jag har ju egentligen redan skrivit ett diktinlägg, men det kan väl inte bli för många? När jag har turen att stöta på en stjärnklar kväll brukar jag söka mig ut på en äng som ligger inte allt för långt från mitt hem. Där är det mörkt nog att kunna ställa sig och verkligen uppleva stjärnhimlen ovanför och nästan runt sig. Känslorna det för med sig, av oändlig tacksamhet, svindel, bubblande glädje och vemodig sorg är så splittrade och fantastiska att jag inte kan återge dem. Därför lämnar jag det till dem som kan, poeterna. Varsågod, en duo om stjärnor:
Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans. Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig du är och säll.
Himlen dig har i kväll.
(Carl Jonas Love Almqvist, ur Songes, 1849)
