av 
Min bästa vinterbok, med möjligt undantag för tre böcker om arktiska expeditioner – Bea Uusmas Expeditionen, Michelle Pavers arktiska skräck Evig natt och Dan Simons The Terror – är En lång vinter av Colm Tóibín. Den inleds med en vintervandring som vi inte får veta något om, men ska undra över till berättelsens slut, och efter. När Miquels mamma ger sig ut i snöovädret, som ska komma att tillta, är det som att hon slukas av det. Hon bara går ut, iväg, bort. Sonen och pappan lämnas att söka, att ge upp, hoppas, ge upp igen, att undra. De tvingas bygga något nytt där ute i snöstormar och tystnad. En lång vinter är en oändligt långsam (men aldrig för långsam) berättelse om en pojke som blir vuxen den där vintern. Det är sorgligt, vackert, skrämmande och vardagsstort, som allt vuxenblivande. Har du inte läst Colm Tóibín tidigare rekommenderar jag verkligen En lång vinter, den är en av hans bästa. Och sen har du så mycket mer fantastiskt framför dig när du går vidare in i hans författarskap, precis som jag som inte ens kommit halvvägs in i skatten.
