av Sista dagen på 2016 och min tur att lista året som gått. Ett skitår på många sätt skulle jag säga, men visst fanns det ljusglimtar också. Det måste det väl funnits? Kanske är årets ljusglimt och tillika årets motion alla promenader för att kläcka Pokémonägg. Det var rätt lustigt i somras när absolut alla verkade jaga Pokémons. På västkusten skedde det dessutom väldigt ofta i spöregn. Förutom det är det också kul att flera nya läroböcker som jag skrivit blivit färdiga och att jag till och med fick föreläsa för första gången i mitt liv på en konferens för engelsklärare. I övrigt lägger jag med glädje 2016 till handlingarna. Nu tycker jag att du ska leverera 2017. Och det rejält. Jag ser fram emot att få krama om synnerligen trevliga studenter i juni och självklart också tiden med dem tills dess. Jag hoppas att många av mina språkelever får stanna och utvecklas här hos oss. Jag önskar mig en fin gräsmatta i sommar utan allt för många jobbtimmar och svordomar. Sedan önskar jag självklart att familjen ska få må bra och att vi klarar oss undan några som helst förluster av nära och kära nästa år.
Men först ska 2016 utvärderas. Jag ger er mitt kulturår (nåja) 2016:
Årets mest oväntade: För mig var det oväntat hur Fredrik Backman tog tydlig ställning i sin Björnstad. Det kändes bra.
Årets klassiker: Jag har läst väldigt få klassiker i år, men en modern sådan som jag tyckte mycket om är Förtvivlade människor av Paula Fox.
Årets knock out: Utan tvekan Tidsklyftan av Jeanette Winterson. Briljant cover på Shakespeares En vintersaga.
Årets kvinnokamp: För mig är Hej, hej vardag! av Louise Winblad årets kvinnokamp, då den får oss att sluta sträva efter ett perfekt hem och en perfekt yta. Det är viktigt för alla, men kanske främst för kvinnor med småbarn.
Årets gråtfest: När jag läste om det gamla paret i Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt. En riktigt fin bok som väcker många känslor.
Årets gapflabb: Så många gapflabb i samtalet mellan Hiromi Iro och Martina Montelius under Stockholm Literature. Vilka underbart galna kvinnor.
Årets memoarer: Jag tyckte mycket om Binyavanga Wainainas självbiografiska En dag ska jag skriva om den här platsen.
Årets historiska: Nutidshistoria förvisso, men 1947 av Elisabeth Åsbrink är verkligen en av årets stora läsupplevelser. Parallellerna till 2016 är obehagliga.
Årets obehagligaste: Den politiska förändring som skett i Sverige under året och allt hat som nu blivit alldeles rumsrent och aldrig tycks ta slut. Nyttig läsning om vår samtid är Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn.
Årets grafiska: Uppgång & fall av Liv Strömquist, där kängor (välbehövliga sådana) delas ut till höger och vänster.
Årets nya bekantskap: Jag läste två böcker av Kevin Kwan i somras, om det fina folket i Singapore. Mycket charmiga.
Årets utmaning: Att hålla igång läsningen och bloggandet. Det har varit ett trögt år.
Årets återseende: Det var länge sedan jag läste något av Elizabeth Hand och jag är glad att jag läste hennes fanyastiska Wylding Hall. En av årets bästa böcker.
Årets huvudperson: Jag tyckte mycket om Jack i boken med samma namn av Christina Lindström.
Årets filmupplevelse: Jag har sällan känt mig så barnsligt glad (och så knäpp och pinsam) som under Sing-a-long-Hair på Bio Roy i Göteborg. En mycket märklig och väldigt härlig upplevelse.
Årets kulturella höjdpunkt: Svårt, men jag tyckte att det var väldans trevligt med premiärbesöket på Sigtuna Litteraturfestival.
Årets möte: Bokcirkeln med Kim Thúy på Bokmässan tror jag att alla som var där kommer att minnas med glädje. Vilken fantastisk människa.
Årets magplask: Jag har nästan hämtat mig, men för mig var det ett totalt magplask och ett gigantiskt antiklimax att Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur. Förlåt att Dylanmän, men så är det.
Årets kan-inte-släppa-den: Blir faktiskt en tv-serie. Vi började titta på The Blacklist och hjälp vad svårt det är att släppa den. Tyvärr blir det inte det tempo jag skulle önska, då fler än jag ska se.
Årets skämskudde: Ann Heberleins förändring, från intressant teologie doktor i etik, till något helt annat som varken har med etik eller moral att göra. Det har blivit värre och värre under året. Senast skrev hon en märklig text om godhet.
Årets läskigaste: De två böcker jag läst av Alex Marwood, Granne med döden och Den mörkaste hemligheten.
Årets debut: Hausfrau, är Jill Alexander Essbaums starka och obehagliga romadebut om Anna Benz. som är hemmafru och bor tillsammans med sin schweiziske make och tre barn i en välbärgad förort till Zürich.
Årets citat: ”When they go low, we go high”, sa Michelle Obama under valrörelsen i USA och jag hade önskat att fler följt hennes råd under året.
Årets pristagare: Jag är väldigt glad åt att Ann-Helén Laestadius tilldelades Augustpriset för sinTio över ett.
Årets överskattade: Alex och Sigge. Tittade med ett halvt öga på deras föreställning Meningen med livet och den var verkligen riktigt dålig.
Årets underskattade: En av årets bästa är De fördrivna av Negar Naseh, som fått på tok för lite uppmärksamhet.
Årets men för-i-helvete: Alla som dött under året —Bodil Malmsten, Leonard Cohen, David Bowie och nu senast George Michael. Visst är det lite märkligt att fokusera på kändisar när så många andra människor dör hela tiden, men det har helt klart varit för mycket död under året.
Årets scen: Jag tyckte mycket om Hair på Göteborgsoperan.
Årets lyssning: Sommar med Emil Jensen var helt fantastiskt. Lyssna om du inte redan gjort det. Måste lyssna på hans vinterprogram så snart jag hinner.
Årets TV-serie: En gammal serie, men jag har äntligen börjat se Gilmore Girls. Jag är lite långsam. Annars verkar This is Us, som snart har premiär på Tv3, väldigt lovande. Jag har sett de första fem avsnitten.
Årets titel: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera av Sara Granér
Årets låt: Din tid kommer av Håkan Hellström. Den har jag sjungit om och om igen och hoppats på att han ska ha rätt.
