av 
För den som i stort sett slutade att läsa i oktober-november och fortfarande inte riktigt har fått fart på läslusten igen, så kan det å ena sidan vara en utmaning att lista årets bästa böcker i olika kategorier, men å andra sidan så har jag i sedvanlig ordning svullat i TV-serier, som kan platsa på listan.
Årets mest oväntade: att en lästorka deluxe tydligen kan vara drygt tre månader. I de flesta fall brukar jag kunna släpa mig ur den efter några veckor.
Årets knock out: Vi ses i mörkret av David Wiberg – en kick ass-text, en riktig knock out!
Årets kvinnokamp: helt klart – no questions about it – Roxane Gays Bad feminist och Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig.
Årets gråtfest: Djupa ro av Lisa Bjärbo. Denna smärta! Denna sorg! Denna bok!
Årets historiska: Bob Dylan och nobelpriset i litteratur. Oanat, överraskande och historiskt!
Årets obehagligaste: Mässgolvet på lördagen. Får rysningar bara av tanken.
Årets dystopi: 2016 på många de vis
Årets nya bekantskap: Bill Clegg då hans Familjen jag hade gjorde att jag satt och frustade små slitna fraser som ”mästerlig” och ”briljant” under läsningens gång. En fantastisk läsupplevelse.
Årets tegelsten: Om vi tänker oss att vi kan inkludera serier med litterär förlaga samt att serien i sig – likt böckerna – är väldigt lång, så kan helt klar vårt näst intill maratontittande av Game of Thrones platsa här.
Årets ögonöppnare: Att jag kan finna det osannolika sannolikt under läsningen av en skräckroman, som jag vanligtvis kategoriserar som utanför min bekvämlighetszon och det tack vare Mats Strandbergs Färjan.
Årets huvudperson: Cassandra ”Cass” Neery i Elizabeth Hands Generation loss och Se mörkret (jag läser dem i takt med att de ges ut på svenska). För att citera mig själv: ”Det är Cass Neary själv som är den stora behållningen av Generation loss. Jag har en fallenhet för att fastna för söndriga karaktärer, som utmanar läsaren och dess empatiska förmåga. Trots att den sarkastiska och självdestruktiva Cass egentligen inte ändrar nämnvärt på sig under läsningens gång så växer ändå empatin hos läsaren, vilket naturligtvis vi kan tacka Elizabeth Hand för.”
Årets kulturella höjdpunkt: Jamen Bokmässan så klart!
Årets kan-inte-släppa-den: Meredith Russos Om jag var din tjej, och Emma Clines Flickorna. Pratar och tipsar om dem så ofta jag kan.
Årets lyckopiller: Det går inte att förneka att när en viss bokklubb utsåg min lilla blogg Litteraturkvalster & småtankar till en av de 11 bästa bokbloggarna 2016 så fick jag en härlig ego-boost. Att jag därefter har hamnat i såväl läs- som skrivtorka deluxe kan vi väl för en sekund bortse ifrån?!
Årets debut: Helt klart Emma Clines Flickorna och ännu en gång citerar jag mig själv: ” Jag blev tämligen mållös när jag förstod att detta var hennes debut. Hon har ett språk, en ton som är få förunnat att ha hittat så tidigt i sitt författarskap. Hon skildrar också karaktärerna på ett oerhört intressant och moget (rätt ordval från en dilettant?) sätt där hon lyckas berätta en historia utan att ta fram stora fördömarpiskan – hon varken delar ut brasklappar eller förminskar.”
Årets kyss: Jag vågar knappt skriva detta då det kan – om jag inte håller mig väldigt vag – en fet spoiler, men det är en kyss i tredje säsongens Skam (som ännu ej sänts på svensk TV) som jag tycker kan platsa här.
Årets skandal: Bokmässans hanterande av Nya tider.
Årets TV-serie: Men vilken ska jag välja?! Jag väljer helt enkelt inte utan rabblar några riktiga guldkorn från årets TV-seriesvullande: Stranger things, The Night Of, Westworld, Shameless och nu senast norska Skam. Nu glömmer jag säkerligen någon självklar, men så är det med guldfiskminne.
Årets låt: Eftersom att jag har en viss streamingtjänst så kan jag genom den se att jag lyssnar sjukt mycket på Justin Timberlakes ”Can´t stop the feeling”. Nu är denna kanske inte helt representativ för min musikstil för övrigt, men jag ska villigt erkänna att denna har gått på repeat under stor del av sommaren.
