av 
2016 var verkligen inget höjdarår. Helt förutom allt det där som hände ute i verkliga världen så verkade min egna lilla kulturella värld helt begränsas till telefonen och dess finurligheter. Jo, det kan ju vara ett bra tidsfördriv (ifall ett sådant skulle behövas)(men tid är egentligen ALDRIG något som behöver fördrivas i mitt liv, tack så mycket, snarare tvärtom), och det ÄR ju bra att vilja knata runt kilometer efter kilometer för att ett färgglatt virtuellt ägg ska kläckas. Men jag tror aldrig att mitt läsande varit så okoncentrerat och håglöst som i år. Om det är fel valda böcker eller stress eller den där jämra telefonen vet jag inte… men det känns liksom lite skralt nu när jag tittar tillbaka. (fast antalet titlar jag läst är nästan lika många som vanligt, så kanske jag är onödigt gnällig nu?) Well. Jag kanske ska inleda 2017 med att radera att antal appar?
Årets klassiker: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Så dumt att jag läste den på gymnasiet när jag inte var på rätt ställe i livet för att uppskatta den. Så bra att jag läste om den nu, och älskade den.
Årets gråtfest: Alan Rickman, David Bowie, Lemmy, Leonard Cohen…George Michael?? Hallå?
Årets gapflabb: Meningen med jobbet av Stephan Mendel-Enk. Eller kanske mer ”årets förtjusta fniss-fniss-fniss”.
Årets obehagligaste: Fortfarande Alice av Lisa Genova, eftersom den kom mig lite för nära.
Årets mest oväntade: Att jag skulle ägna så väldigt många timmar av 2016 åt att nörda kring Pokémonfigurer?
Årets nya bekantskap: Christina Lindström. Jag älskade hennes ungdomsböcker Jack och Hälsningar från havets botten. I början på nästa år kommer Hugo och kepskampen som är tänkt för mellanstadiet tror jag – ser mycket fram emot den!
Årets tegelsten: Neil Gaimans Sandman i gigantoelefantikusupplaga. Jag älskar verkligen serien, men kära vänner vad det är jobbigt att ens hålla den där boken. Den får läsas vid ett bord, eller med uppallring av kudde. Jag håller just nu på med volym 2, som ligger på badrumsgolvet för bekväm toaläsning – men högerarmen kommer banne mig att bli helt muskulös innan vintern är över pga lyfta upp och ner den där jäkeln.
Årets ögonöppnare: En bön för de stulna av Jennifer Clement. Om ett Mexiko jag inte hade en aning om.
Årets återseende: Fru Vampyr Stephenie Meyer – när hon nu kommer tillbaka och skriver en thriller för vuxna som inte handlar om vampyrer: Kemisten.
Årets huvudperson: Stephen Leeds i Brandon Sandersons Legion och uppföljande Legion – Skin Deep. Stephen är helt normal, tycker han själv – det är bara hans hallucinationer som är lite galna. Men tillsammans är de ett team som kan lösa vilket brott som helst. Åh, älskar tankevurporna med det här!
Årets bifigur: Sebastian i Störst av allt av Malin Persson Giolito. En av årets största läsupplevelser.
Årets utmaning: Att lägga ifrån mig Candycrush. Nog sagt om det nu.
Årets kulturella höjdpunkt: Bokmässan. Alltid Bokmässan.
Årets magplask: Armada av Ernest Cline som kraschlandade så hårt i jämförelse med Ready Player One av samma författare som jag verkligen gillade.
Årets kan-inte-släppa-den: Six of Crows (Högt spel) av Leigh Bardugo. Så bra! Så himla bra!!
Årets skämskudde: När jag på typ två dygn drog igenom hela The Selection (The Selection – The Elite – The One) av Kiera Cass fast jag tyckte hela grejen med prins-väljer-prinsessa-i-TV-direktsänd-såpa-i-mystisk-dystopi var utomordentligt fånig redan från början. Vad drog? Klänningarna på framsidan??
Årets lyckopiller: Mary Balogh, vars böcker jag verkligen, verkligen har vältrat mig i under året. Bäst var nog de sex Simply-böckerna, men Balogh-läsning är mina bästa lyckopiller som funkar varje gång.
Årets debut: Du, bara av Anna Ahlund. En riktigt bra kärleksroman!
Årets skandal: Dylan. Alltså… Dylan??!
Årets pristagare: Meg Rosoff, ALMA-pristagaren 2016. Jag har läst en del av henne – mest gillar jag korta ungdomsromanen Älgbarnet och vuxenromanen som kom i år Jonathan bortom all kontroll.
Årets överskattade: Ja, jag vet att jag är relativt ensam här men: Elena Ferrante? Vad är grejen? Jag läste Min fantastiska väninna och höll på att gäspa ihjäl mig.
Årets serie: Något av det mest vidunderliga jag lyssnat på i år – trollbindande, spännande och oerhört välgjort: podden De dödas röster från Sveriges radio P3 serie, av Sara Bergmark Elfgren. Åtta avsnitt som mer eller mindre måste lyssnas igenom i ett svep eftersom man bara måste veta hur det går. Galet bra!
Årets konstupplevelse: Simon Stålenhags två böcker Ur varselklotet + Flodskörden som är mer upplevelse än böcker. Otroliga!
