Helena listar 2016

2016 har i många delar varit ett förfärligt år, jag tror vi är många som är överens om det. Det kommer märkas i min genomgång även om jag jobbar på att försöka vara lite mer positivt inställd och hoppfull i relation till allt (och från botten av mitt hjärta önskar jag oss ett oändligt mycket bättre 2017). Inlägget illustreras med en kråka, vilket ska förklaras:

Årets mest oväntade: att jag helt plötsligt i september skulle förlora förmågan att vara och fungera. Att jag inte skulle kunna fokusera tankarna, formulera meningar ordentligt eller följa med i samtal. Att jag inte längre skulle kunna läsa. Mitt utmattningssyndrom är det mest oväntade, men också det som borde ha varit det mest uppenbara, det syns lång väg, såhär i efterhand. För att föra in denna betraktelse på det kulturella planet passar jag här på att rekommendera läsning av den bästa, mest på pricken-fångande, bok om utmattning jag läst, Väggen – en utbränd psykiaters anteckningar av Pia Dellson. För alla inne i utmattningen, på väg ut och alla som sitter bredvid och håller handen. Så himla bra bok!
Årets klassiker: Orlando. Inte min bästa Virginia Woolf kanske, men oförglömligt märklig, och vilken resa…
Årets knock out: Störst av allt av Malin Persson Giolito, så förvarnad jag var var jag ändå helt oförberedd på hur fulländad den skulle vara.
Årets kommunikationsproblem: På Chesil beach (av Ian McEwan) är tystnaden total. Så bedrägligt enkel och underbar…

Årets gråtfest: Sju minuter över midnatt av Patrick Ness (efter en idé av Siobahn Dowd). Det är verkligen en bok jag önskar att jag inte läst men är så oerhört tacksam att jag läste. Den lille killen vars mamma kämpar med cancern, den lille killen som möter sitt monster om natten. När jag tänker på den lille killen börjar jag spontangråta. Och jag har inte ens tänkt tanken att jag skulle klara att se filmen.
Årets tröst: Kråkan! Grief is the thing with feathers (Sorgen bär fjäderdräkt på svenska) av . Här kommer han för första gången, kråkan. Den här kråkan som helt oförhappandes står i mannens tambur och tränger sig på i sorgen efter den bortgångna hustrun och mamman. Han är superdryg och jobbig som sorgen är, men också en tröst i all sin påträngande kråkighet. Jag älskar den här kråkan. Som symbol för allt det mörka som hänt världen de senaste åren, sorgen över det, och som trösten mitt i allt. Inget tröstar som en luggsliten kråka.
Årets obehagligaste: Den där scenen i Flickorna (Emma Cline)
Årets dystopi: Här måste jag nog ändå säga det amerikanska presidentvalet, 2016 var verkligen året då verkligheten överträffade dikten.
Årets grafiska: Jag håller tiden av Åsa Grennvall. Stark och stärkande, som allt Åsa Grennvall gör.
Årets nya bekantskap: Mumin och Marguerite Duras. Båda fantastiska på sitt sätt.
Årets förlust: George Michael, Ron Glass, Karin Johannisson, Leonard Cohen, Olle Ljungström, Jenny Diski, Bodil Malmsten, Alan Rickman, David Bowie… Ärligt talat 2016, det här är ju bara mina allra sorgligaste, listan är oändlig!
Årets snö: The Silent land av Graham Joyce var en särdeles speciell läsupplevelse i årets början. Jag kan fortfarande känna den instängda känslan den gav mig och jag minns den i detalj, den har bitit sig fast som jag aldrig trodde när jag läste.
Årets getman (jag räknar med att alla kulturkollare har den här rubriken 😉 ): I The strange library, denna lilla totalabsurda pärla av Haruki Murakami, fanns det en getman (och en ond bibliotekarie icke att förglömma) som är svår att glömma. En liten bagatell kanske, men också ett bevis på hur bra Murakami är när han går bortom alla gränser.
Årets mysigaste: Lucy Dillon i allmänhet och När livet börjar om i synnerhet.
Årets konstigaste: Nobelpriset till Bob Dylan. Först förstod jag ingenting, sen tänkte jag att han väl säkert är bra men att det ändå kändes lite trist att inte lyfta någon mindre välkänd, sen kände jag att det blev så mycket skrivet om så mycket ointressant (kommer han, kommer han inte, någon i akademin är arg, någon är inte arg, är Bob Dylan arg?) att jag tappade intresset.
Årets magplask: Världen 2016 på det stora hela.
Årets titel: Grief is the things with feathers. Ja, kråkan igen. Vi avslutar med kråkan.

Bild: Pexels (Pixaby)