av 
Jag har både läst böcker och sett filmer på temat ”att byta hjärna med någon annan” och tycker mycket om den fascinerande idén – att för en begränsad tid få befinna sig inne i någon annans kropp, med den kroppens egenheter och med den människans helt andra förutsättningar och omgivande människors förväntningar. Egentligen är det väl så att så fort vi sätter oss med en bok, eller ser någon film eller tv-serie så är det just det där vi gör: försätter oss i någon annan persons livssituation och släpper oss själva för en stund? Och att det är just det som gör det så spännande, eller roande, eller lärorikt?
Nu när jag kollade runt för att försöka minnas titlarna på de där böckerna och filmerna jag läst och sett insåg jag att det handlar om en hel genre, särskilt inom filmen. Dock kallas det inte ”hjärnbyte” utan i stället ”body swap”, att byta kroppar med varandra. Äsch, same same tycker jag, idén är ju ändå att väldigt påtagligt prova någon annans liv en stund.
Barnboken (för ca 9-12 år) Hjärnsläpp av Håkan Jaensson handlar om en flicka och hennes pappa som råkar hålla i samma telefon (gammaldags variant av bakelit) när blixten slår ner i den. De svimmar av, och när de vaknar upp igen har deras hjärnor alltså bytt plats. Dottern måste nu köra bil för att de ska kunna komma tillbaka hem – hon är ju inuti pappakroppen. Pappan får gå till skolan iförd flickkropp, (och har ganska omgående en hel del att säga om skolans ekonomi till rektorn), dottern får gå till en tidningsredaktion och genomlida tråkiga möten och ännu tråkigare fikarumsdiskussioner om Antikrundan och liknande. Pappan njuter av att ha en kropp frisk nog för att spela fotboll igen (samtidigt som han är sur för att han inte längre kan få förstöra den med whisky och cigaretter, dottern förbjuder honom) och dottern försöker inifrån pappans kropp att med alla medel få pappans och mammans äktenskap att fungera igen. Både roligt och tragiskt, alltså.
En film som också handlar om när en förälder byter hjärna (eller, OK, kropp) med sitt barn är Vice versa där pappan och den elvaårige sonen råkar hålla i den där magiska dödskallen samtidigt och sedan får prova på varandras liv ett tag.
Men det behöver ju inte vara vuxen – barn, det kan handla om att byta till det där livet man kanske är rätt avundsjuk på (och sedan förstås inse att ens eget liv nog var rätt bra ändå…), som i Change-up. Eller att få en hel del nyttiga insikter av att byta kön för ett tag, som i Ingen kan kriga som vi? Eller byta ålder med någon?
Det finns dessutom en hel del filmer där människor byter liv och kropp med diverse djur. Att få testa att leva ett riktigt hundliv ett tag kanske sätter perspektiv på tillvaron?
Det kanske hade varit en bra grej, det där med att kunna byta hjärna med någon annan då och då? Tänk vilken insikt i andras liv man skulle få, vilken förståelse för andras livsvillkor? Kanske hade världen sett helt annorlunda ut i en hjärnbytarcivilisation? (ja, Carolina, helt absolut hade en sådan civilisation sett helt annorlunda ut… tänk aliens och tentakler)(fast helt säkert fredligare?) Jag tänker på det där fina talesättet: Before you judge a man, walk a mile in his shoes.
Bild: Brains av Neil Conway (CC BY 2.0)
