Min kropp är min kropp

Min kropp. Denna kropp som jag burit på i drygt fyra decennier, denna kropp som har förändrats drastiskt – faktiskt fördubblats – under de senast två decennierna. Denna kropp som har fått genomlida såväl självsvält som tröstfrosseri. Denna kropp som utsatts för en whiplash-skada, foglossning av rullatormagnitud, havandeskapsförgiftning, utmattningssyndrom och för att inte tala om självförakt. Denna urstarka kropp som har klarat en lång tvillinggraviditet, oändliga vaknätter, kärleksrus, känslokaos och som emellanåt fått tåla tyngden av mörker och ångest. Den har klarat det också.

Min kropp. Denna kropp som väcker så ambivalenta känslor. Den ena dagen står den på barrikaderna och högljutt manifesterar sin trots mot samhället, sin okränkbara rätt att avvika från normen, sin fanatiska och engagerande kroppsaktivism. Den andra dagen föraktar den sig själv, känner skuld för hur den har blivit, känner skam och – i ett ofrånkomligt steg – skäms för att den tänker så (den vrider sig just nu i plågor för att dessa känslor kommer på pränt). Denna ambivalens – detta vacklande mellan dessa två ytterligheter.

Min kropp. Ibland är den så tung att bära och ibland är den så obekymrad och okomplicerad. Den är min. Nu i fyra decenniers retroperspektiv kan jag konstatera att dagarna på barrikaderna fanns inte när kroppen var som minst. Självföraktet fanns dock där. Min kropp och jag är i ett lärande. Ett lärande som med tiden ger mig fler dagar, timmar och minuter vid den främsta stridslinjen, på de hösta barrikaderna, på de största krigsskådeplatserna.

Min kropp vill idag tacka Julia Skott för Kroppspanik, som satte ord på tankarna som for runt där inne och som stärkte min kamplust. Tack Julia! Min kropp vill idag också tacka Stina Wollter, som tar striden, hela tiden. All kärlek och kraft till dig Stina! Sist men inte minst så tackar min kropp mig själv, för att jag dagligen tar kampen och att jag fortsätter att kravla upp, släpa mig upp på barrikaderna. All kärlek och kraft till mig!