av 
100 lyckliga dagar av Fausto Brizzi är en sån där roman som man läser med ett fniss och en tår i ögonvrån samtidigt. Berättelsen om Lucio, som börjar varje dag med en nygräddad munk och en cappucino på sin svärfars bageri i Trastevere, är helt underbart charmig och totalt bedrövligt sorglig. Fyrtio år gammal känner han sig en dag lite andfådd och segnar ned på gatan, vad hände honom? Han som arbetar på ett idrottscenter och alltid varit vältränad? Kan han ha fått en fysisk kollaps eftersom han bedragit sin fru under flera månader?
Eller så är han sjuk. Snart får vi reda på att han har 100 dagar kvar att leva och boken är utformad som en dagbok. I korta och ofta helt galna episoder får jag följa Lucio, vad ska man använda sin utmätta tid till? Helst av allt vill han försonas med sin fru, leka med sina barn och fortsätta leva in i det sista.
Lättläst men med stor svärta sammanfattar läsningen, det är ju oundvikligt att man börjar tänka på hur man själv skulle agera om man hamnade i den situationen. Många har kanske spektakulära resor, actionfyllda upplevelser eller högar av litteratur på sina ”bucket lists”. Lucio väljer annorlunda. Han skriver ned sina mål i anteckningsboken från tonårstiden, den med Dino Zoff utanpå. Zoff som var en legendarisk målvakt och som vann VM-guld med Italien 1982 är liksom sinnebilden för Lucios inställning. Inte ge upp. Och livet fortsätter i vardagen med barnen, mer närvarande än tidigare och tillsammans med dem och vännerna tillåter han sig att leva fast tiden är på väg att ta slut.
Eftersom en stor del av den här romanen utspelar sig i Rom så bjuder jag några högst privata semesterbilder. Allt för att ni ska få känsla och kanske göra något tillsammans med någon som ni vill umgås med. Boka en resa, se en film eller bara vara. Bilderna är från december 2011 och jag kan rekommendera årstiden. Svalt och skönt, inte riktigt så mycket turister och samtidigt en evig stad i julbelysning. Påvens nyårsdagstal som extra krydda.
