Cose Della Vita Canneloni Macaroni

Jag har egentligen inget vidare förhållande till Italien. Missförstå mig rätt – det är inte så att vi har ett dåligt förhållande utan snarare knappt existerande. Förbered er därför för ett svamligt inlägg utan röd tråd.

Jag månne vara en av de sista levande exemplaren i Sverige som inte har varit Italien. Självklart vill jag dit. Tänk att få se Colosseum, tänk att få se St Peterskyrkan, Petersplatsen, Pantheon och kanske främst av allt; tänk att få vandra i Catacombe di san callisto – katakomberna under Rom, mörkervurmarens våta dröm (och klaustrofobens mardröm)! Nu är undertecknad såväl mörkervurmare som klaustrofobisk, så skulle det någon gång bli aktuellt så tornar det upp en inre konflikt av episka mått.

Kan det också vara så att jag månne är en av de sista levande exemplaren i Sverige som inte har läst Elena Ferrante? Jag har dock kommit så långt att jag införskaffade mig Min fantastiska väninna på Bokmässan, men har inte kommit mig för att läsa den än. Jag är inte bara mörkervurmare och klaustrobisk utan även obotligt rädd för hajpade böcker.

Tidigt nittiotal så slog Eros Ramazzotti igenom (tidigare?) och jag likt många andra här på de kallare breddgraderna fick eros-feber. Smörsångares smörsångare. Hade jag en aning om vad han sjöng? Nopp! Men det lät sååå bra! Sååå romantiskt! Han kan lika gärna ha sjungit om mänsklig avföring och/eller reciterat telefonkatalogen (jodå den fanns fortfarande då), men det var sååå romantiskt!