Livet är en italiensk schlager – eller låtarna som aldrig vann

Det finns en tid när jag älskar Italien mer än allt annat, och det är i Eurovisiontider. Allt som sjungs på italienska blir så vackert så att jag dör. Men trots det vackra språket och de många gånger pampiga låtarna så vinner landet sällan. Två segrar på 42 försök.Men att man inte vann 1987 med den här fantastiska låten är svårt att förstå.

Umberto Tozzi och Raf kom trea med den smäktande balladen Gente di mare. En solklar vinnare kan tyckas, men motståndet var tufft. Vann gjorde en ännu mer smäktande ballad, nämligen Hold me now med Johnny Logan. Det här året kontrade Sverige med Lotta Engberg och Boogaloo dansa rock’n’rolla… (Det här var alltså lååångt innan det svenska musikundret.)

En annan favorit som inte vann är Jalisse med Fiumi di parole som var Italiens bidrag 1997. Här är det power, en lustig gitarrist och en grym sångerska. Men vann gjorde den inte. Jalisse kom fyra, och vann det gjorde Katrina & The Waves med Love shine a light.

Sjuttiotalets bästa italienare är Massimo Ranieri som tävlade 1971 med L’amore è un attimo. Ser ni så söt han är med sitt hår och sin fluga och sån inlevelse i refrängen. En stark röst dessutom, men det blev bara en elfte plats för Massimo.

Alice & Battiato tävlade 1984 med låten I treni di Tozeur och kom på femte plats. Kanske det mest omaka duettparet någonsin, den fulaste scendekoren någonsin, men låten talar för sig själv. Det här är riktigt bra. Vid 3:30 in i klippet klämmer de tre mezzosopranerna i kören i med några takter från Trollflöjten. De är också klädda i rött, vitt och grönt som den italienska flaggan – men de står i fel ordning för publiken.

Italienska vinnare då? Här har vi en av dem. Och en riktigt fin sådan. 1990 tävlar Toto Cotugnio med Insieme:1992. Politik i Eurovision, här handlar det om EU. Insieme betyder ”tillsammans”, och årtalet i titeln syftar till den framtida Europeiska unionen som skulle bildas 1992 ur den Europeiska gemenskapen.