av 
Minns ni Skånska mord? Den där tv-serien (som inte verkar finnas på Öppet arkiv tyvärr) som var vanvettigt skrämmande i alla fall för nioåringen som var jag. Det är inte för inte som Ernst Hugo Järegård länge var en av de läskigaste människor jag visste (släng dig i väggen Dracula). Jag såg det nämligen lite innan jag fattade det där med skådespelare och så…
Historiska mord har alltid fascinerat mig, långt innan jag började forska och skriva om dem. Historiska mord och hela rättsprocessen. Där kommer min fascination för bödlar in (som jag skrivit om på Fiktiviteter), rättsprocesser – allt knyts ihop i de historiska morden. Kanske var det med Skånska mord det började, men jag har en gnagande misstanke om att jag var makaber redan innan dess…
Egentligen tror jag inte att det är blodtörstig jag är, jag har väldigt svårt för true crime eller ens fantiserad crime i nutid. Visst har jag sett Paradise lost-filmerna (och önskat att jag inte gjort det! Hela det äventyret och bloggdagen jag hade med Beroende av böcker för att processa det kan du läsa mer om här), visst var jag helt trollbunden av The Jinx och visst läser jag en del mordhistorier och deckare. Men det är inte blodet jag är ute efter, inte brottet utan människorna i det. Mekanismer som driver individer till fasansfulla handlingar, den där gränsen mellan mänsklighet och bortom. Sånt. Och i min fascination för historiska mord tror jag mitt intresse för vardagsliv och de utsatta “förr i tiden” ligger i botten. Jag tror att jag är intresserad av vad det innebär att vara människa i olika tider och det blir aldrig så tydligt som när normaliteten rämnar.
Jag lämnar dig här i mörkret med några av mina bästa berättelser om historiska mord – vilka är dina?
Alias Grace av Margaret Atwood – det här är i stor utsträckning ett försök att lösa en gåta, vem som är skyldig, men det är allra mest en berättelse om vem Grace är och hur hon blivit sån. Jag läste den precis efter att jag skrivit färdigt och disputerat på min avhandling om barnamörderskor, det var en magisk timing, försynen…
His bloody project av Graeme Macrae Burnet – en påhittad historia i dokumentärskrud, eller? Den här boken läser jag just nu (oerhört långsamt) så jag kan inte säga med säkerhet att den håller hela vägen men den är halvvägs in mycket intressant om en människa, ett samhälle och mekanismer som är vardagliga men sätter igång katastrofen. Anledningen att jag ens vet att den finns och valde att läsa den är förstås att den fanns med på kortlistan för Man Booker-priset.
En mörderska bland oss av Hanna Kent – om gränsen mellan mänsklighet och bortom, för den anklagade och dömda, men också alla runt omkring. Den här boken är så in på skinnet närgången, skitig och fasansfull. Slutet är… Nej, jag ska ingenting mer säga, men läs om du inte gjort det!
We have always lived in the castle av Shirley Jackson – här finns det inget att förstå (nästan), det är bara underbart förvridet och mörkt. Jag kan inte beskriva på annat sätt än att jag känner den som en bok i svartvitt, där finns inga färger, men skuggor på skuggor på skuggor.
Feberflickan av Elisabeth Östnäs – en av de otäckaste böcker jag läst, på ett blodigt, påtagligt och väldigt kroppsligt sätt. Jag vill läsa om den genast känner jag!
En själasörjares dilemma av Göran Bergstrand – Den här boken sticker ut eftersom det är en personlig och dokumentär skildring av själasörjandets vedermödor i allmänhet och med särskilt ljus på unge fängelseprästen Malte Hasselqvist som fick uppdraget att få Anna Månsdotter (hon som kallades Yngsjömörderskan och syns på bilden ovan) att erkänna sin skuld och överlämna sig till Gud. Hon vägrade och själasörjarens kval inför detta leder till tvivel och en mycket intressant bok om tro, tvivel och medmänsklighet. Det handlar mycket litet om mordet men mycket mycket om dess konsekvenser.
så fint att finnas här! jag skrev faktiskt en serie reportage för Skånskan för några år sen, bland annat om Yngsjömordet. Otroligt intressant! Det jag kom fram till var att Anna dömdes till stor del på grund av att hon var så otrevlig. hennes grannar hade bestämt sig: hon var den otäcka av dem. Hennes son satt flera år i fängelset och åervände sen till hembygden där han togs emot med en öppen famn. Jag kunde bara konstatera att jag tror att Anna mycket var dömd redan innan. Att i en skånsk ny inte hälsa på grannarna var det värsta. Mordet själv, i alla hemskhet, var inte lika illa, resonerade man … helt sjukt men intressant!
Så himla intressant! I boken av Bergstrand framställs hon också som väldigt kantig, tyst, kanske blyg. Av det jag läst i övrigt så framställs hon också så och det är så sorgligt att tänka att det nog är som du säger att hon dömdes delvis utifrån det. Jag har ju skrivit avhandling om kvinnor som mördat sina barn på 1700/1800-talen och jag kunde se där också att de där kvinnorna som gick utanför normen (det gjorde de förstås allihop genom att bryta med moderligheten, men en del var hårda, otillgängliga och obenägna att ångra sig också) inte stöttades av sin omgivning alls och stod helt ensamma. Det är intressant med så tydliga bevis på att kvinnligheten hade starka och väldigt liknande våra normer redan då.
ja visst är det spännande! Läste en bok som var skriven av en vars mor vuxit upp i Yngsjö, och hon kunde berätta att sonen (Per?) återvände och bland annat fick passa byns barn. När han, trots allt, begått mordet. det är så kluvet. dessutom var Anna kompis med byns kloka gumma Karna, som sålde abortmedel. det finns en liten tunn bok om just henne. otroligt spännande, det med! Men det verkar ha varit spiken i kistan för Anna. inte nog med att hon inte hälsade på grannarna, hon trodde inte heller på Gud! Per däremot var ödmjuk och from, och blev förlåten.
Jag känner att jag blir väldigt sugen att grotta ner mig i gamla mord när du räknar upp alla böcker som finns om det här fallet. Det väcker minnen av när jag underhöll mitt makabra intresse som tonåring och läste allt jag kom över om lokala 1700-talsmord (det var väl i ärlighetens namn inte så mycket, men det som finns går ju att läsa om och om igen 😉 ). Valet av avhandlingsämne som jag försökte förklara ovan är nog inte så konstigt trots allt…
Skånska mord, är det den som börjar med den förfärliga scenen där Ernst-Hugo Järegård eldar upp en man i en mölla? Jag har nog inte läst några historiska mordromaner, men två fiktiva mördarporträtt som fastnat är Celas ”Pascual Duartes familj”, och Camus ”Främlingen”. Hur kom det sig att du valde detta morbida ämne för din avhandling?
Jag har (tack och lov) endast vaga minnen av serien, men har han eldat upp någon i en mölla så var det med största sannolikhet i Skånska mord 😉
Ja du, valet av avhandlingsämne… Jag har försökt förklara det för otaliga människor genom åren, och det är inte helt lätt 😉 Jag fastnade för det när jag skulle bestämma c-uppsatsämnen och läste Inger Lövkronas fascinerande” Annika Larsdotter barnamörderska”. Jag ville ägna mig åt kvinnor, normer och lära mig mer om vardagsliv, bortom den stora historien som gärna berättas. Min källa var rättegångsprotokoll från barnamordsrättegångar och desto mer jag läste desto mer övertygad blev jag att jag måste fortsätta, för de dammiga kartongernas skull. Många av de här fallen var olästa, många människoöden oberättade och jag vet att det är sentimentalt men det kändes viktigt att berätta dem. Och så ville jag vända och vrida lite på maktbegreppet också och titta på kvinnogemenskaper i vardag och kris. Det var hemskt väldigt ofta, men jag är glad att det var det jag valde att ägna min doktorandtid åt. Sorry att du fick ett avhandlingslångt svar på din fråga 😉
Tusen tack för boktips!
Jag kommer tänka på Ann Rosmans Mercurium som handlar om en kvinna dömd för mord och internerad på Carlstens fästning. Metta Focks öde är spännande på många sätt och Anns deckare är riktigt bra!
Visst finns det ett brev på Carlstens fästning som på något sätt härrör från henne? Jag minns från mitt besök där att det fanns ett brev där som berörde mig väldigt djupt.
Ja, en kopia av den broderade nådeansökan finns där. Hon hade inte tillgång till papper och penna så då broderade hon. Mycket fint!
Visst är det de mänskliga relationerna och bakomliggande orsakerna som är det intressanta! Alla ”varför” medan de blodiga detaljerna gärna får passera någonstans ovanför mig. Just de här Paradise Lost-filmerna, som varken du eller jag riktigt kan släppa, är ett oerhört bra exempel på vad människor som inte har något kvar att förlora är kapabla att göra. Jag tänker på hela samhället de levde i, på den absoluta botten av det amerikanska samhället, men även på enskilda personer: föräldrar och anklagade.
I de filmerna är ju huvudsaken verkligen samhället och människorna, i alla fall de två första skildrar ju vad som hände i och med rättegångarna och hur det påverkade människorna runt omkring. När de framför allt i tredje filmen försöker sig på att lösa mysteriet och hitta en förövare blir det genast mycket mer osmakligt och faktiskt också mindre intressant (även om en av de mest hjärtskärande sakerna i hela den berättelsen är att rättvisa aldrig kommer skipas, å andra sidan är man rätt övertygad om efter de filmerna att rättvisan är död).