av 
Deckare. Den tveklöst mest lästa genren hemma hos mig och troligtvis i hela Sverige. Jag älskar råa brittiska deckare och har läst massor av mysterier för barn. Det som får mitt hjärta att klappa extra mycket är dock när mysteriet är placerat si så där en 100 år bakåt i tiden. Plus/minus en 30-40 år sådär. Period crime är min typ av deckare. Jag går igång på kvinnor i dräkt och hatt som löser fall, gamla tanter som stickar medan de funderar över vem som mördade bagaren i byn, unga kemister som snokar runt bland familjehemligheterna och flappergirls som passar på att lägga näsan i blöt när polisen är på plats och utreder stulna halsband. Allra mest går jag dock igång på tjocka, välklädda belgare med små mustascher och uppenbar OCD.
Japp, den första vuxenbok jag läste som 0-åring var en Agatha Christie och jag har sedan dess samlat på mig en avsevärd massa Agatha Christie-böcker. Jag har även sett varenda avsnitt av ”Poirot” på TV. Både med Peter Ustinov, Albert Finney och David Suchet. Jag ställer mig dock YTTERST frågande till den filmatisering av Mordet på Orientexpressen som jag hört ryktas om inför nästa år. Där Kenneth Brannagh (som jag visserligen verkligen gillar) ska spela Poirot och jag har även hört att Johnny Depp (?) ska vara med på ett hörn. Dessutom har jag mycket svårt att se hur någon filmatisering skulle kunna slå filmen från 1974 av Sidney Lumet som gav Ingrid Bergman en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Där spelade Albert Finney rollen som mannen med de små grå cellerna.
För de allra flesta är dock David Suchet = Poirot och jag måste erkänna att även jag har blivit mer vänligt inställd till honom i rollen. Jag var Christie-nörd redan som barn och hade sett flera filmatiseringar med Ustinov innan jag började titta på avsnitten med Suchet. Då tyckte jag att han verkade fånig och mycket mer av en karikatyr. Nu, efter att det faktiskt har gått flera årtionden, så är jag mer benägen att tycka tvärtom, faktiskt. Ustinovs Poirot är mycket fånigare än Suchets. Visst, även hans Poirot har sina egenheter men det HAR han också. Och jag har lärt mig att älska dem. Hans känsla för ordning och symmetri (ok, OCD) och hans uppenbara finkänslighet och kärlek till människorna omkring honom. Han ber heller inte om ursäkt för sig självdirekt.
Om man inte har läst Suchets självbiografi so m kom för ett par år sedan i samband med att han filmade sin sista Poirot-deckare så tycker jag absolut att man ska leta reda på den. Men bara om man verkligen är Christie-nörd. Hela boken är nämligen lika mycket en biografi även TV-serien som över hans liv under filmandet. Han går igenom avsnitt efter avsnitt och vad han upplevt för svårigheter, när det varit osäkert om de skulle få fortsätta filma, vad Christies familj har haft för åsikter mm. Framför allt tror jag att den kan vara rolig att läsa parallellt med en omtitt.
Vilken är min favorit då? Jo, jag har visserligen många och Mordet på Orientexpressen är verkligen en mästerlig berättelse t ex, men min personliga favorit är en bok som heter ”Evil under the sun” och som utspelar sig på en liten ö. Där finns alla de klassiska inslagen. Ett slutet sällskap. Folk från alla möjliga klasser. Otrohet, oväntade pakter, vackra miljöer och en ovanligt otäck historia. I den här historien lyckas Christie verkligen perfekt förmedla den där krypande otäcka stämningen som hon är så bra på. Jag känner obehaget i kroppen bara jag tänker på det.
En annan storfavorit är Döden på Nilen som jag faktiskt läste under just en sådan kryssning på Nilen som de gör i romanen. Vilken är er favorit? Om ni har någon? Och är ni Team Poirot eller Team Marple? Eller kanske Team Tommy & Tuppence?
Ingrid Bergman är helt underbar i rollen som den lite enfaldiga Greta Ohlsson i Mordet på Orientexpressen.
Visst är hon!? Länge sedan jag såg den senast men är definitivt en av de bästa filmatiseringarna jag kan komma på. Välförtjänt Oscar också.
Ja, tala om att göra mycket av en liten roll. När nyheten om Kenneth Branaghs film kom diskuterade jag i mitt sociala flöde vad det kan tänkas finnas för svenskor i Hollywood i lämplig ålder. Flera bedömde vi vara för unga, men kanske Lena Olin? (Nu finns det en rollista här: http://www.imdb.com/title/tt3402236/fullcredits?ref_=tt_cl_sm#cast men där saknas Greta Ohlsson. Johnny Depp ska tydligen bli mördad och Michelle Pfeiffer tar över efter Lauren Bacall. Men Judi Dench som ryska furstinnan tror jag kan bli mycket bra.)
Ja, Judi Dench tror jag stenhårt på! Det borde kunna bli alldeles perfekt. Pfeiffer tycker jag i och för sig gjort många bra roller men jag ställer mig ändå en smula tvivlande. Mest skeptisk är jag dock till Brannagh själv. Han kommer att få jobba riktigt mycket för att övertyga mig.
Christie har egentligen skrivit så mycket bra att det är omöjligt att välja bara en favorit. Alla de du nämner är ju bra. Döden på Nilen skrev jag ett litet paper om när jag läste en kurs om kriminallitteratur på Linnéuniversitetet för några år sedan, närmare bestämt en jämförelse mellan bok och film (lysande film!) och hur det går att luras i text respektive bild. Men för mig är ändå den första jag läste, i sådär elvaårsåldern, något alldeles särskilt, den nu omdöpta Och så var de bara en (vilket ju är fel! – för poängen är ju att det blir som i originaltiteln And Then There Were None). För mig är Christie en författare som jag kan ta fram när jag inte riktigt vet vad jag vill läsa. Det är nästan alltid bra (och de få dåliga kan man undvika), man vet precis vad man får och ibland är det alldeles tillräckligt.
Tycker du slår huvudet på spiken. Vid det här laget har man (eller i alla fall jag) rätt bra kol på vilka som är bra och mindre bra och är ypperliga att ta till när läsförvirringen sätter in. Dessutom finns det väldigt många Christie på olika teman, så de är perfekta att plocka fram inför jul/halloween/semesterresan.
Håller även med om ”And then there were none”, men antar att översättningen är gjord för att det ska vara ett känt uttryck.