av Fotograf: Jerker Andersson
Hej Eija Hetekivi Olsson!
Underbart att du vill ta dig tid med en mejlintervju. Hoppla, nu kan jag nästan inte ens använda ordet härligt eller underbart i konversationen med dig efter att ha läst dina romaner Ingenbarnsland och Miira. Det är ju ord som Miira skulle ogilla skarpt. Nästan lika mycket som fika. Vad är det i de här orden som Miira reagerar på?
Ordet fika är en klassmarkör för Miira. Mental markör: Vem fan fikar? Och materiell markör: Vem har ens råd att fika?
I hennes värld fikar ingen, i varje fall inte ute på stan eller på kostsamma kaféer. I den har människor svårt att få månaderna att gå runt, att få pengarna att räcka till. Många saknar mat för dagen. Orden hon reagerar på representerar en medelklass som hon krockar med på alla sätt, även språkligt.
Ordet härligt är inte en sådan markör, det kan la vara härligt i Miiras värld med, och ordet underbart går att tuffa till: Dunderbart 😉
I din roman så spelar språk och makten som det ligger i att behärska olika sätt att uttrycka sig som ett tema. Miira har en språkbegåvning som få och när hon saknar ett ord så uppfinner hon helt enkelt ett nytt. Tvärtomtänka, värdigfullare och bestämmarsidan är några som är så självklara när man läser din roman så jag måste fråga. Är det ord som du hört och använt eller är det helt nyskapade ord för den här romanen?
De flesta är nyskapta för Miiraboken. Fantasi och flerspråkighet är funtastiska grejer. De invecklar hjärnan. Miira kan flytande finska också och i det finska språket finns många dubbelord, för att ta ett exempel.
Ett av mina favoritord i boken är arglergisk, man liksom hör ett motstånd mot allt inbyggt i själva ordet. Har du själv något favoritord som du uppfann under skrivandets gång?
Skoj att du tycker det. Jag tänker inte i favoritbanor och uppfinner inte ord på det sättet, de bara kommer under tiden jag skriver. För att det svenska språket är för begränsande.
Man dras i in i Miiras tankevärld och det egensinniga språket gör att det skapas ett eget universum som jag hela tiden känner att jag tjuvkikar in i. Berätta om Miiras universum, vad är det betyder något i det? Vad är det som är viktigt?
Och vad är totalt oviktigt?
Stor fråga. Svaret är lika stort, typ som en hel roman om Miira 😉
Miira bestämmer sig för att se världen med början på Burgården. Hon vill inget hellre än att bli något annat. Varifrån får hon sin drivkraft, sitt mod?
Bra fråga. Vad tror du? Och har inte alla unga starka drivkrafter och mod? I alla fall tills de går in i skolsystemet. Och hur kommer det sig att så många förlorar sina krafter och lusten att fortsätta att lära i det systemet?
För många läsare så är den vardag som Miira berättar om väldigt långt från deras egen och det är lätt att tänka att det här var då, det här var för 25 år sedan och samhället har förändrats sen dess. Nu vet väl skolan, samhället bättre? Eller? Hur tror du att Miira skulle haft det om hon varit ung idag?
Ämnena jag fokuserat på i boken är mer aktuella idag eftersom segregationen och klyftorna har ökat. Det är en väldigt viktig fråga du ställer. Den tycker jag politikerna ska försöka svara på.
Ordmogna är ytterligare ett av dina ”nyord” – tror du att man kan göra sin röst hörd på bestämmarsidan om man använder språket på ett så okonventionellt sätt? I en roman blir det fantastiskt, men i verkligheten? Blir man lyssnad på om man inte talar maktens språk?
Hur bra fråga som helst 🙂 Det är viktigt att erövra maktens språk med, eller det akademiska språket. Att behärska det. Först då kan man också bryta mot det på ett självvalt, medvetet sätt. Och samtidigt använda redskapen det gett.
Med vänliga hälsningar:
Eija Hetekivi Olsson
