Att ta makt över vanmakten

Varje år när nya ettor välkomnas på gymnasiet läser verksamhetschefen en dikt för dem. Den är skriven av Martin Niemöller, en tysk präst, som aktivt tog avstånd från nazismen under andra världskriget. Dikten finns i en rad olika versioner, men Niemöller själv sägs ha föredragit den här:

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Allt som oftast dyker den här dikten upp i mitt huvud och jag tänker på hur viktigt det är att den vanmakt jag känner just nu över världsläget måste ersättas av något annat. På något sätt måste det gå att ta makt över vanmakten och tänka att det går att vända utvecklingen. Kent Ekeroth, en av de människor som skrämmer mig mest, publicerade en oroväckande status på sin Facebooksida efter att det stod klart att Donald Trump blivit vald till USA:s president. Putin och Erdogan jublade också. Helt klart är att Trumps vänner inte är min vänner.

Visst är det lätt att känna maktlöshet i en värld som vår, men det hjälper varken en själv eller andra. Inte heller gör det världen bättre. Klart är att kulturen kan vara en väg från maktlöshet och vanmakt till makt. Om inte annat kan vi få skratta åt eländet. Eddie Izzard är en person som ofta får mig att skratta åt eländet, Liv Strömqvist är en annan. I senaste boken Uppgång och fall finns en hel del som sätter ord (och bild) på den maktlöshet jag och många andra känner. Det handlar om att ingen riktigt tror på att samhället verkligen kan förändras i grunden. Vi vet att väldigt få äger väldigt mycket. Absurt mycket. Vi vet dock inte riktigt vad vi ska göra år det. Bilden av vänsteranhängare som ligger mer eller mindre knäckta och desperat säger något om att ett klasslöst samhälle vore fint, eller i alla fall att färre skulle äta jätteräkor. Det finns liksom ingen kraft och det handlar mer om moralism än att faktiskt göra något åt världen. För första gången sparkar Strömquist även vänsterut och det behövs. Jag skrattar dock inte, utan blir lite gråtfärdig. Hur kan det vara viktigare att kalla en städare för lokalvårdare än att faktiskt göra något åt personens situation. Jag håller tyvärr med om att det allt för ofta ser ut så. Fortfarande vanmakt alltså. Det politiskt korrekta är inte bara ett skällsord numera, utan också en ganska exkluderande grupp som har svårt att förlåta. Jag blir också förbannad på hur utsatta människor kan vara så korkade att de väljer politiker som Donald Trump eller Jimmie Åkesson och tror att de ska ge dem ett bättre liv. Liknelsen mellan gemenskapen i SD och Paulus beskrivning av gemenskapen kring Jesus är klockren och skrämmande. Vad gör vi för att dessa väljare ska hitta en annan, mindre farlig och destruktiv, gemenskap?

Ska vi förändra världen är det inte twitterstormar om något korkat uttalande av Ulf Brunnberg som ska stå i centrum, utan riktiga problem. Strömquist lyfter med rätta att vi behöver prata om klyftor i samhället och vad det betyder för samhällsutvecklingen, istället för att fastna i att leta syndabockar. Förutom de politiker som bidragit till att öka klyftorna då och kanske kan vi skylla något på Chris. Chris får ett helt kapitel nämligen. Ett ganska roligt sådant. Det är liksom ofarligt att skratta åt Chris. Baksidan, att de som har en massa pengar får mer hela tiden, är kanske något vi borde prata mer om. Istället för att välja en av de rikaste idioterna till president. Pengar är makt helt klart. Att makten fördelas rättvist är viktigare än att platserna i På spåret gör det. Här skäms jag lite, för jag kan snöa in totalt på representation. Inte för att det är viktigare än större frågor, men kanske för att det är något konkret som faktiskt kan byta vanmakt till någon slags makt. Makten att förändra i det lilla. Det lilla kan också vara det som Niemöller skriver om i början. Att faktiskt protestera så att någon finns kvar när det är din tur att föras bort. Istället för att, som Strömquist skriver om, odla vår maktlöshet och vårt lidande. Återigen känner jag mig träffad. Vi behöver göra som Strömquist skriver och ta den lilla tanten som vill säga n-boll och rösta på SD i handen och försöka leda i henne i en bättre gemenskap. Vi behöver också sätta nya Milleniemål för att utrota extrem rikedom och se till att den traditionella finanshajen med kostym faktiskt kan ta sig utanför sin lilla bubbla. Det känns hopplöst, men det kan det väl inte vara? Bort med maktlösheten. Vi kan vända det här.