av 
Åsa Grennvall är en av mina favoritförfattare. Åsa Grennvall skriver mörkret så oerhört bra, så att jag aldrig känner mig ensam i det, men alltid stärkt.
Jag tror det började med Elfriede, och en bok som heter Elfriede – en dystopi måste naturligtvis alltid vara en bra början när man bekantar sig med ett författarskap. Sen kom Deras ryggar luktade så gott. Jag tror att när man går sönder så totalt av en bok och sen plåstras ihop mer hel än någonsin, så som jag gjorde, då är man för evigt sammanlänkad med den författaren.
Min sommar har jag tillbringar i Grennvall-land* där jag läst allt hon skrivit (nästan) som en förberedelse för det som komma skulle – den högt efterlängtade nya serieromanen Jag håller tiden. Och nu är den här!
Jag håller tiden är en direkt fortsättning på allt det Åsa Grennvall skrivit tidigare, för att hon skriver sitt liv. Här skulle vi naturligtvis kunna grotta ner oss i en diskussion om vad som är verklighet och vad som är fiktion i boken, men visst är det rätt irrelevant? Jag förstår att det som finns där är sant, men också att vissa saker är skyddade, lämnade utanför, outtalade. Det skriver hon också om, de där askarna där det allra heligaste förvaras och göms. Och det är viktigt. Det är faktiskt också det enda jag tycker är svårt som bokbloggare, när det är dags att skriva om Åsa Grennvalls böcker. De där askarna med glimrande hemligheter är så lätta att öppna när något kommer så nära. Det är svårt men livsnödvändigt att stå emot.
Jag håller tiden handlar om att älska tidens gång för att den för en bort från det förflutna, men också för att den bjuder så mycket i form av tid med barnen, med sig själv, med löven som åldras, faller och föds på nytt. Den handlar nog också mest av allt om den där tiden i livet när allt fallit på plats, i en fungerande, kanske rent av lycklig relation, med barn. Då när man ställs inför allt det där som inte är så uppordnat som det borde. I Åsas fall relationen till pappan som är minst sagt ointresserad av att vara pappa och morfar. Om han inte vill eller om han är oförmögen vet vi inte riktigt, men det spelar ju ingen roll. Scenerna där Åsa till slut gör upp med honom är fasansfulla.
En sak jag känner igen är de där skogspromenaderna. Hur många sådana har jag inte tagit och pratat med människor jag inte kan nå, det är ibland det enda sättet att få säga det man verkligen måste få säga. Och spökena som svamlar om hur alla andra kan och orkar, de har förstås följt med mig också. Jag tycker om hur Åsa Grennvall återvänder till skogen, hon var där också i Deras ryggar luktade så gott. Jag tycker om hur hon använder den – till att tänka, att argumentera och för att hitta någon sorts trygghet också när allt känns skrämmande och fel. Skogen som läkeplats. Något jag känner igen.
Åsa Grennvalls böcker handlar i mycket om den där kampen för att ta makten över sitt eget liv, att inse att människor, minnen och mönster inte får styra oss bort från det som är bra för oss och att orka göra något åt det. Åsa har gått igenom så oändligt mycket värre saker än de flesta av oss, men i just de berättelserna och kraften i kampen finner i alla fall jag hopp. Det går att göra sig fri från allt om man bara får stöd att göra det och om man bara har modet. Att ta makten över sitt eget liv är ingen lätt sak och inget som leder till evig problemfri lycka. Tvärtom. Vi behöver alla någon som tar oss i famn ibland och torkar våra tårar. Ibland kan det vara en författare som skriver självutlämnande, ibland kan det, som så ofta i Åsa Grennvalls böcker, vara vi själva.
[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Jag håller tiden
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Syster förlag
Utgivningsår:2016[/box]
Bild av Åsa Grennvall från Syster förlag, Foto: Sara Appelgren
* Vill du läsa om min läsresa kan du göra det här, här och här.
