Vad är du rädd för lille vän?

Allting! Eller ja, med viss modifikation. Och med viss variation. De stora rädslorna i livet handlar om liv och död, om sjukdomar, om död… Sa jag död? ”Döden, döden, döden”. Detta ämne som jag har så himla svårt att hantera och tänka på. När mina tankar dras till detta ämne så hanterar jag det genom att förneka det – tänka på något annat: godis, rosa fluff och enhörningar. Jag kan inte hantera livets förgänglighet. Detta är dock inte rätt dag att tillsammans med er ”face my real fears” – vem vill den snåriga vägen vandra, när man kan tänka på godis, rosa fluff och enhörningar? Idag ska jag erkänna alla de där rädslorna som jag har trots att jag är en hyfsat påläst och bildad människa. Sådana där rädslor som man fnissar åt i dagsljus men som kväver dig när mörkret faller. Helt oresonliga i de flesta fall. På vilket sätt syns den röda tråden till kultur tänker ni kanske. Tämligen svag idag ska jag erkänna. Tämligen, men ändock sporadiskt existerande.

Syrsor
Om jag inte helt missminner mig har jag nämnt just detta här tidigare. Denna massiva ljudmassa som dessa hemska, osynliga djur kan skapa i mörkret. Här hittade jag ett klipp som nästan är ännu creepier, då deras ljud har saktats ner.

Finlandssvenska
Tja vad ska jag säga?! Vi kan väl börja med att förklara att denna rädsla har jag arbetat bort och här har vi vår första kulturkoppling. Den tog sin början tack vara Mumindalen. Jag har aldrig tyckt om Mumindalen. Den skrämde mig som liten – den var svart, suggestiv och så var det den där finlandssvenskan som skrämde mig lite extra.

Hissar, höjder och trånga platser
Jag hatar trånga utrymmen. Jag hatar stängda dörrar. Jag hatar således hissar. Skulle det mot all förmodan vara en hiss som går utanpå byggnaden (ja Gothia, jag tittar på er), så hatar jag också höjder. Det enda som vinner över hisskräcken är latheten, så ja jag tar hellre en skräckfylld hisstur än tar trapporna.

Telefonskräck
Är jag på jobbet så har jag inga problem att använda detta tekniska hjälpmedel, men off duty så skyr jag den som pesten. Eller rättare sagt: jag gör allt på min mobil, förutom just att ringa. Här är jag inte ensam utan många säger sig tillhöra team mejla. Jag känner mig dock närmast team sms:a.

Blod
Här kommer min andra – i detta fall – populärkulturella referens. Jag såg Stephen Kings Carrie vid alldeles för blygsam ålder. Numera är det ungefär så här jag känner mig när blodvite uppstår på min egen kropp (eller när barnen kommer med något hemskt skrapsår a.k.a. köttsår):

Fåglar i flock
Okej, jag ser helt klart ett mönster här: Filmer jag sett när jag var (alldels för) ung. När fåglar flyger i flock över mitt huvud ryser jag av obehag och detta tack vare Hitchocks Fåglarna.

Mitt liv är fyllt av små rädslor som påverkar mitt liv i mer eller mindre omfattning. Annat som gör mig ängslig: uppstoppade djur (hur skrämmande som helst!), clowner (tämligen main stream-nojja i dessa dagar och ja även denna går att tacka Stephen King för), spindlar och småkryp (sååå jäkla löjlig noja, jag vet!), djupa vatten, flyg (trånga utrymmen i kombination med att inte ha kontroll och nära-döden-känslor), hästar och sist men inte minst mörkrädsla (man tror att man ska växa ifrån detta… man kan tro det, men de gånger jag måste gå ut/ner i källaren själv på kvällen motbevisar detta).

Foto: ”I´m Afraid” av Leo Hidalgo