av 
Vampyrer var mitt värsta. Åh, så många nätter jag har legat vaken och rädd och haft bilder i mitt huvud av skrikande vampyrer som precis blivit spetsade av en påle… Jag var ungefär 12 år gammal, och brukade inte se skräckfilmer eller egentligen något som var läskigt alls eftersom jag inte fixade det. Men nu hade jag dumt nog alltså sett en hel film om Dracula som tydligen gick över alla möjliga gränser för vad jag klarade av. Varför såg jag den? Var det med familjen, eller med kompisar?? Jag minns faktiskt inte – men jag har fortfarande ganska många scener ur filmen helt kristallklara i huvudet. Den satte sig. Djupt.
Och detta var alltså låååångt före vampyrer blev så där lockande farliga, med hud som glittrade käckt i solljus, till och med långt före greve Dracula tog på sig solglasögon och blev mer cool än läskig, och förförde Winona Ryder i form av grön rök. Nä, i den här vampyrfilmen var greven och hans vampyrgäng bara otrevliga, och jag kom egentligen inte över min skräck för vampyrer förrän jag långt senare i tonåren läste Dracula av Stoker i originalversion och höll på att tråkas ihjäl av den.
När vi nu skulle hantera våra rädslor i veckans kollotema så var den här gamla Draculafilmen det första jag kom att tänka på just därför att den pajat så många nätters sömn för mig. Vilken av alla Draculafilmer var det, då? Jag fick faktiskt leta runt en stund och är fortfarande inte helt säker på att jag minns rätt film. Jag måste ha sett den ungefär 1979-1980 och när jag kollar runt på Imdb så tycker jag mest att den liknar Count Dracula (Philip Saville) från 1977, en tv-film från BBC. Undras om den kunde ha hunnit nå svensk tv redan efter två år?
Sedan någonstans när jag blivit lite mer vuxen så vände den där rädslan för skräckfilmer helt om och en period var skräckfilmer det enda jag såg, och skräckböcker de enda jag läste. Jag kunde inte få nog – men hur läskiga de än var, de där filmerna och böckerna, så har jag aldrig hittat något som skrämt mig lika mycket som vampyrerna i Count Dracula.
