Jag har nog sagt det förr, att en av mina största rädslor, kanske till och med den allra värsta, är att förlora mig själv, falla in i psykisk sjukdom, bli ”galen”. Det där att inte längre kunna bestämma över hur en ska göra, känna eller tänka har alltid framstått som oerhört skrämmande för mig. Vilket förstås har med kontrollbehov att göra. Jag kan säga att nu när jag ägnat den här hösten åt en liten matsked sådant i form av utmattning och allt vad det för med sig av att inte kunna bestämma över vare sig kropp eller inre själv så är jag faktiskt lite mindre rädd. Jag ser det som ett friskhetstecken.
Men nog om mig, nästan. Eftersom det här är en rädsla jag burit länge har jag också haft möjlighet att bekanta mig med den via populärkulturen och det står klart att det här inte är en rädsla jag är ensam om, långt därifrån. För psykisk ohälsa och vad den kan göra med människor utforskas, i alla fall på ytan, nästan överallt.
Av nämnda anledning har jag alltid tyckt att tv-serieavsnitt som utspelar sig på olika former av institutioner är fett obehagliga. Jag tänker på Buffys Normal again och så tänker jag på Sam interrupted i Supernatural, oerhört otäckt helt enkelt.
I böckernas värld finns förstås massor av psykisk sjukdom. Där finns den livsfarliga och inte så verklighetskopplade som hos Annie Wilkes i Lida, men där finns också de senare årens utforskande av livet på mentalsjukhus i Sara Stridsbergs Beckomberga och Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester. Bland mycket annat.
En sak som slår mig när jag försöker mig på en analys är att utforskandet ofta är ett skrap på ytan i de tv-serierna jag nämnt. Det handlar om karaktärer som hamnar på institution, men inte för att de är sjuka på riktigt, nej det är något annat som pågår. De är som allra mest utsatta i de här avsnitten då de inte kan kontrollera sig själva, men de repar sig så snart “förbannelsen” släppt och då är de förstås sig själva igen. Det är otäckt, men med en tröstande klapp på huvudet för oss alla som inte riktigt orkar tänka tanken.
Det finns förstås värre, tyngre saker, om riktigt sjuka sinnen. De har jag sällan sett eftersom, ja, ni fattar (det är ingen slump att jag inte läst någon av böckerna jag nämnt ovan). Men där finns Gökboet, där finns De 12 apornas armé och så väldigt mycket annat förstås. Jobbigt på riktigt, sorgligt på riktigt. Men också viktigt på riktigt för även om psykisk sjukdom skrämmer så angår det också, det påverkar oss i vardag och verklighet och det är väl kanske därför vi inte riktigt vågar ta i det i popkulturen, där vi vill vila.
Jag lovar inte att jag kommer läsa eller se just nu, men vilka är dina bästa tips på temat?
Bild från Buffyavsnittet Normal again
Johanna Nilsson har skrivit väldigt bra böcker där hon väver in hur det är att leva med psykisk ohälsa, hennes böcker: ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” och ”Gå din väg men stanna” är oerhört bra. Elin Grelsson Almestads bok ”Du hasar av trygghet” behandlar även den psykisk ohälsa så även Beate Grimsruds ”En dåre fri”. Det är de böckerna som jag kommer på på rak arm men det finns fler.
Jag blir dock lite ledsen och arg över att ni på bloggen använder ordet galenskap för att beskriva psykisk ohälsa, det ökar bara på ett stigma kring psykisk ohälsa som redan är oerhört stort. Jag förstår att det inte är något ni tänkt på men att använda ordet galenskap på det sätt som görs i texten är oerhört problematiskt!
Tack så mycket för dina lästips Johanna, några är nya för mig och några har jag faktiskt läst men glömt att jag läst. ”En dåre fri” är fantastisk!
Tack också för ditt påpekande om min användning av ordet galenskap! Jag håller förstås med dig och är glad att du reagerade och sa till. Jag vill inte på något sätt spä på stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, naturligtvis tvärtom. Jag har skrivit om i texten så gott jag kunnat och återkommer till den senare idag för att se om jag hittar formuleringar jag missat och som behöver ändras. Titeln står kvar som den gör tills jag kommer på en lämpligare.
The Magicians. Där finns ett avsnitt i första säsongen som är precis lika obehagligt som det i Buffy, vad gäller ”felaktigt inskriven” på psyk-klinik. Man vill bara skrika högt att inget stämmer, att alla ljuger. Något av ett skräckscenario även för mig, att min verklighet plötsligt förklaras som fake, inbillning.
Usch ja, riktigt, riktigt hemskt! Har inte sett Magicians alls, men ska nog kolla upp den framöver. Tack för tips!
Tusen tack för ditt svar Helena, och tack för att du har ändrat i texten. Jag reagerar just för att jag själv lider av psykisk ohälsa och så gott jag kan försöker att minska stigmatiseringen genom att försöka så gott jag kan att inte skämmas för min sjukdom, men det är svårt eftersom stigmat sitter så djupt i vårt samhälle.
Johanna Nilssons böcker är några av de bästa böckerna jag läst, så de är verkligen värda att läsa.
Jag gör ju också det och borde veta bättre, mitt sätt är att försöka prata/skriva om det så mycket som möjligt och att avdramatisera. Ibland blir det fel och då är jag väldigt tacksam för att någon påpekar det så att det inte behöver fortsätta vara fel.
Och Johanna Nilsson vill jag gärna läsa, nu ännu mer
Jag är också så otroligt rädd för Normal Again- avsnittet… Kanske framförallt för att slutet är su dubbeltydigt, vad är *egentligen* sant? Det stämmer säkert det du säger om kontrollbehov, jag har aldrig funderat vidare på det men det stämmer ju in på mig också. Jag blev också oerhört rädd för filmen Gothika på samma tema. Just nu ser vi på andra säsongen av American Horror Story och det går oerhört långsamt, för det är ett riktigt otäckt mentalsjukhus det utspelar sig på. Men jag älskade första säsongen så kommer nog ta mig igenom det också.