Vad funkar bäst? Teamwork!

Den här veckan utforskar vi ämnet ”Författaren och texten” här på bloggen. Det var med anledning av det som jag träffade kvinnorna på bilden här ovan – mitt under pågående bokmässa.

I mitten sitter komikern Ann Westin. När hennes biografi Livet är som en sten i skon – det skaver om man inte gör något åt det landar i bokhandeln så är det självklart Anns namn som syns på bokens omslag. Men är det hon som är författaren? Om man öppnar boken och tittar på titelsidan återfinner man texten: ”Manus av Anneli Abrahamsson. Bearbetning av Susanna Eklund”. 

Att det är Ann Westin som är berättaren och att detta är hennes historia är det ingen tvekan om, men i den här boken har flera personer hjälpts åt för att den berättelsen ska nå läsaren.

Det här är inget ovanligt. Alla som har en intressant berättelse att dela med sig av har inte alltid möjlighet eller tid att skriva själv, och då finns det olika vägar att gå. Begreppet ”spökskrivare” används ibland i dessa sammanhang. Om man kollar upp det på wikipedia så förklaras det så här: [… en författare som anonymt skriver böcker, artiklar eller tal i någon annans namn. Till vardags används begreppet även om en författare vars samarbete med klienten är känt.]

Mitt blogginlägg om boken finns här, men när vi sätter oss ner i sofforna för att prata är det just processen bakom boken vi diskuterar.

Ni känner ju varandra sedan tidigare. Ni är alla komiker och har arbetat tillsammans i stand up-sammanhang, men berätta hur boken kom till. Var kom initiativet ifrån?
Ann: När jag har varit ute på turné så har jag då och då fått frågan ”har inte du någon bok om ditt liv som man kan läsa?”.
Anneli: Ja, och tänk för några år sedan var vi här på bokmässan och då pratade vi om det. ”Vi ska skriva en bok. Du ska komma ut med en bok, Ann, och jag ska skriva den.” Det var 2012 tror jag.
Ann: Sedan visade Lava förlag intresse och ville samarbeta kring en bok och jag tänkte ”ja, kanske det”.

Hur resonerade du då – tänkte du att du skulle skriva den själv?
Ann: Nej, jag kände ganska direkt att jag behövde hjälp.

Är det komplicerat att skriva åt någon annan – att spökskriva?
Anneli: Nej, i och med att jag har känt Ann så länge, och som journalist jag är också van vid att berätta historier om andra. Jag har jobbat med radiodokumentärer bland annat och berättat historier utifrån vad människor har sagt till mig i många år, och jag är van att ”hitta” berättelser hos andra. Jag har hela tiden sagt till henne att här finns en berättelse, men du har inte tyckt själv att det fanns något att berätta. Så det är inte så komplicerat, det är ett journalistiskt arbete som ligger i grunden.

Kanske är det ofta så att man känner ”nej, men inte har väl jag något att komma med”. Underlättar det då att det är något som drar i historien?
Ann: Jo, men det är klart! Om något säger att du har en historia så börjar man ju fundera ”jo, jag kanske har det.”
Anneli: Sedan är det ju också vad man väljer att lyfta. Jag har ju vetat om bakgrunden, med Anns pappa. Jag tycker inte det är någon mening att skriva en biografi om man inte nämner den typen av saker. Det är ju en del av paketet och man får vara lite ”bjussig” med vad man lämnar ut också. Men inte att man förhåller sig snaskigt till det. Det finns saker som vi inte har nämnt av respekt för människorna. Vi vill ju inte sänka någon.
Ann: Nej, av respekt för mina syskon till exempel, så har jag inte velat ”gegga” för mycket i grejer som man skulle kunna ha gjort.
Anneli: Vad jag har tyckt varit viktigt med Anns bok är att man ska kunna hitta identifikation. Det är det Ann står för. Hon är undersköterskan som når höjder och som gör en klassresa, men som hela tiden brottas med det dåliga självförtroendet. Där finns en jätteidentifikation. Också det i att hon har upplevt missbruk på så nära håll. Jag tror att många kan hitta stöttning i detta.
Ann: Ja, det är mycket igenkänning. Det har jag upplevt under mässdagarna här – damer i min ålder som sitter och nickar. De har växt upp här i Biskopsgården och de känner igen sig mycket. Och igår träffade jag två undersköterskor som sa ”ja, det är bra att du pratar för oss”.
Anneli: Det som är viktigt är också Anns patos för den lilla människan och det ville jag att folk skulle få veta om Ann. Det kommer fram i hennes scenpersonlighet, men det är viktigt att veta att det inte bara är på scenen.

Många har väl förväntningar på att det här ska vara en rolig bok, men den tar upp en hel del svåra saker. Hur tänker du kring det?
Ann: Ja, men den är både roligt och allvarlig. Det är en bra balans tycker jag. Det finns humoristiska anekdoter i den som är sanna. Man hämtar humorn ur sitt liv, där man står.

Hur gick det till rent praktiskt?
Anneli: Det var jag som drog upp ramarna. Jag ringade in fem-sex områden som jag ville får med i boken. Dem köpte Ann och sedan intervjuade jag henne.
Ann: Då träffades vi, eller ringde, och bara satt och pratade och pratade.
Anneli: Men det går inte att sitta för länge. Efter en timme eller så är huvudet fullt och då måste man pausa.
Ann: Nej, till slut vet man inte vad man sagt eller inte sagt.
Anneli: Jag samlade in intervjuer under en tid och så började jag skriva. Ann OK:ade första kapitlet och efter det skrev jag hela resten av boken. Däremellan läste du ingenting – då var jag jättenervös. Och förlaget sa till mig att hålla den röda tråden till exempel. Jag har ju skrivit mycket, men aldrig en bok tidigare. Så jag skrev av mig allt det jag ville och sedan fick Ann läsa.

Hur var det då att läsa?
Ann: Då justerade jag lite fram och tillbaka. Jag dubbelkollade några minnen med andra. Eftersom vi pratade så mycket var det ju ibland svårt att hålla isär händelser och tidpunkter. Men det var inga stora saker som jag ändrade. Men det var jobbigt att sätta sig ner och läsa. Jag fick pausa lite ibland. Jag fick ju ”se” igen saker och minnas, och minnas ännu mer än när vi satt och pratade.

Var kom du in i processen, Susanna?
Susanna: Vi har ju varit kollegor i stå upp-branschen länge, 20 år. Jag kom in i projektet som redaktör.  Min uppgift bestod främst i fylla på och ”justera” Anns röst i berättelsen när jag kände att ”det här låter inte som Ann”. Då var det en stor vinst att vi känner varandra personligen, och känner igen många anekdoter.

Du har ju också en bakgrund som komiker – blev du inte frestad att till exempel skriva om skämten och göra dem bättre?
Susanna: Jo, men jag skrev ju om! Genom att bygga ut till exempel anekdoter. Och det var ju tanken lite. Jag är ju framförallt manusförfattare nu, och jag har genom det erfarenhet att skriva för att de ska bli tight och roligt. Det kommer ju också till nytta här.
Men först blev jag förvånad – det var en mycket allvarligare historia än jag trodde. Men det gillade jag. Det är också roligt att boken ger en så bra inblick i livet som stå up-komiker. Det finns inte så många berättelser om det. Det är kul. Och det är en bra historia!

Hur fungerade arbetet?
Anneli: Det är ett av de roligaste skrivprojekten jag har haft. Väldigt lustfyllt. Alla skötte sina processer i arbetets olika faser. Jag upplevde också att jag hade full frihet och att Ann litade på mig.
Ann: Det var ett lätt samarbete. Det hade kanske varit svårare om jag hade arbetat med någon som inte kände mig.

Vem av er hade sista ordet?
Ann: Jag! Jag upplevde väldigt tydligt att det var jag och det var viktigt för mig för att jag skulle känna att det här var min bok.

Ibland är ju spökskrivaren väldigt anonym, men här nämns era tre namn i boken. Pratade ni om hur det skulle fungera?
Susanna: Jag trodde inte att det skulle komma med, men det var trevligt.
Anneli: Jag tänker att det har ett värde att man anlitar någon som är professionell istället för att själv sitta och plita på boken. Att det höjer statusen på boken. Och det anar man väl ändå oftast ändå …
Ann: Jag visste inte att det var så vanligt! Jag trodde nog att de flesta skrev själv.

Hur känns det nu när boken är klar?
Ann: Det är också svårt att läsa om sig själv. Jag har alltid fått jobba med min självkänsla och självklart dyker tankarna upp som till exempel ”vem vill läsa om mig?”. Det är en känsla som framgång och priser inte har förändrat. Jag har alltid den där känslan, som att någon sitter på axeln och säger att jag aldrig riktigt duger.
Anneli: Det blir ju också en del av identifikationen. För det tror man inte, man tror att när man lyckas så kommer det på köpet, men så är det ju inte. Man tampas med samma frågor som de flesta andra.

Att prata om boken här på mässan då, hur upplever du det?
Ann: Jag kan inte få ihop det riktigt. Det är så mycket! Men det är jätteroligt. Det är kul att det finns folk som vill lyssna på ens historia, som stannar till och lyssnar – och köper boken.

[box style=”rounded” border=”full”]Titel: Livet är som en sten i skon – det skaver om man inte gör något åt det
Författare: Ann Westin (i samarbete med Anneli Abrahamsson och Susanna Eklund)
Förlag: Lava (2016)[/box]