Om vi ska smurfa nördar så måste vi smurfa om smurfarna

Faktiskt har jag själv inget så där jättestort nörderi. (förutom mina tekoppar då)(fast vadå? Att vilja ha många olika tekoppar är väl helt normalt, bara de är fina?)(eller roliga, eller annorlunda, eller har en fin form, eller är fina ihop i en serie, eller…)(okejrå, jag är lätt nördig med mina tekoppar) Däremot lever jag tillsammans med några stycken som nördar loss en hel del. I vårt hus finns till exempel den i pärmar insatta och med register försedda orienteringskartsamlingen,  (bra att ha! Man vet aldrig när de kan komma till nytta!) gosedjurssamlingen, (nä, mamma, jag är INTE för gammal för att ha kvar dem, lägg av…!) det encyklopediska vetandet av precis allt i Harry Potters värld: allt som har hänt, som kommer att hända, vilka som kan bli ihop med vilka och vad som händer då, alla karaktärer och deras egenskaper, deras kusiner, barn och släktingar till fjärde led – råkar man få igång den här fandom-medlemmen om något Potter-relaterat är det svårt att få stopp på det hela… Vi har även enorma kunskapsdjup i World of Tanks: strategier, tekniska detaljer och allt möjligt jag inte vill veta mer om. Och om Pokémon. Oj, så mycket kunskap det finns om Pokémon i vårt hus, sedan många år tillbaka. Och om Star Wars. Och så har vi då det som precis alla kommenterar när de kommer hem till oss första gången, och det är det nörderiet jag väljer att skriva om just nu:

Smurfarna.

På en vägg i vårt hem (och jag vill bara påpeka att det är en av de få väggarna i vårt hus som är rak pga gammal konstig skånelänga full av sneda väggar och snedtak, så det är en av få väggar som eventuellt kunde ha utnyttjats till bokhyllor…) bor smurfarna. Dessa smurfar har levt ihop sedan 70-talet, då min oäkte make först började samla på dem som barn. Sedan har han liksom aldrig slutat.

Ett tag gick han in för det lite mer än förut. Det var några år efter det att  vi verkligen börjat använda internet, och inse att vad man än valde att nörda ner sig i fanns det alltid andra människor där ute i världen som också gjorde det, och att det via nätet gick att komma i kontakt med dem för att diskutera frågor i ämnet, sälja, köpa eller byta saker. Så han begav sig in smurfvärlden, på smurf-forum, smurfmarknader och andra skumma platser där smurfsamlande människor träffades och utbytte erfarenheter och ägodelar, och köpte på sig alla de där smurfarna han missat under uppväxtåren. Pengar bytte ägare och smurfhyllan blev överfull. (vi har alltså smurfar även på andra ställen i huset)

Värre saker kan man väl samla på. Dyrare också. Jag gillar de där smurfarna. Jag gillar serierna också – givetvis finns samtliga seriealbum om smurfarna (av Peyo) i vårt hem – men den där figursamlingen är liksom en viktig del av vårt hem. Dessutom är den en del av vår historia (och nu blir det privat): första gången vi träffades då för sisådär tjugosex år sedan pratade vi väl om allt möjligt. Men det var när han råkade nämna att han samlade på smurfar som jag kände att ”aha! Intressant person!”. Och sedan blev det alltså vi. Tack, smurfarna!

Och i ett tidigare inlägg här på kollot, när vi hade serietema? då skrev jag om seriefigurerna vi har målat på sonens väggar. Ovanför fönstret tronar förstås en grupp smurfar. Här bilden igen!