av 
Jag längtar efter fika!
Inte bara fika som i goda kakor och bakverk – även om det så klart är en viktigt del.
Jag tänker mer på hela konceptet fika som en väldigt trevlig umgängesform.
Det fikas alldeles för lite nuförtiden. Ja, i alla fall i mitt liv just nu.
Visst fikar jag, rent tekniskt, varje dag. Ibland flera gånger om jag har tur att jobbet tillåter kaffepaus på både förmiddag och eftermiddag. Men en kopp kaffe i personalmatsalen räknas inte riktigt. Jag fikar med min familj på helgen, men det är oftast en ganska snabbt avklarad stund eftersom barnen springer iväg så fort de svalt sista tuggan, så det räknas inte riktigt heller.
Nej, jag drömmer mig tillbaka till när mina högstadiekompisar och jag turades om att baka äppelkaka varje eftermiddag på hösten, till timslånga fikor med påtår efter påtår efter skolan under min gymnasietid. Jag längtar tillbaka till fikastunder på Ariman, Tua och Lundagård – komplett med otrevlig personal och allt – under studietiden. Till elvakaffet med Lina och söndagsfikat på studentkorridoren. Till långa, långa stunder med kannvis med te vid barndomsvännens köksbord.
Men vardagen snurrar fort nu och det blir tyvärr inte så mycket tid för att träffas och umgås på det sättet särskilt ofta. Det får bli mitt löfte till mig själv denna höst. Att fika mer i goda vänners sällskap. Kanske bjuder jag rent ut av på något gott ur en favoritbakbok. Havrekakorna ur Två systrars söta är helt magiska!
[box style=”rounded” border=”full”]Två systrars söta av Lisa Eisenman Frisk och Monica Eisenman (Bonnier fakta)
Annas pajer av Anna Bergenström (Semic)
Sannas kafferep av Sanna Töringe (Semic)[/box]
Håller med, det långfikas alldeles för sällan. Tror nästan att enda långfikandet jag gör numera är när jag dricker massa te medan jag ammar bebisen. :-p
Mer fika åt folket!
Gud, vad jag håller med. Saknar de där timmarna man kunde sitta som student och dricka kaffe och äta något och prata och prata om allt möjligt.
Vi är inte bara nostalgiska, väl? Det var väl så där mysigt 😉
Jag känner igen den nostalgiska längtan efter när man bara kunde vara och inte behövde göra. Det är nog extra påtagligt under småbarnsåren, och havrekakorna blir våra madeleinekakor för att ankra öar av tid och samvaro. Viveka Adelswärd, professor i kommunikation, har berättat att Selma Lagerlöf lär ha blivit tillrättavisad för att hon, efter att hon vunnit Nobelpriset, gick fram och försökte ta först vid fikabordet. De gifta kvinnorna skulle ta först.
Sådan poesi det blev av vår fikalängtan 🙂
Vilken historia om Selma Lagerlöf!
Ja, jag håller verkligen med! Jag var mycket bättre på att fika när jag var yngre 🙂
Vi gruppfikar en gång i veckan på jobbet då vi turas om att baka, men vi har pratat om att vi borde ha en informell fikastund varje dag där den som vill kan dyka upp. Det är både trevligt och nyttigt, dels att komma ifrån skärmen och dels att prata med varann. Alla har så fullt upp hela tiden att det bara är den där snabbisen på torsdagar som verkligen får folk att gå undan en stund.
Mysigt med gemensamt fika. Vi har tisdagsfrukost på mitt jobb.
Vi behöver ta tillbaka långfikorna helt klart! Över huvud taget behöver det finnas fler pauser där vi verkligen ses utan störande moment (barn, telefoner, datorer eller vad det nu kan vara).
Så sant!
Jag är bra på långfikor! Minst en i veckan får jag till. 🙂
Underbart!