Vad jag gör när ingen ser

Lotta skrev häromdagen ett så ”spot on” inlägg om läsning och verklighetsflykt, som vi får lov att göra genom litteraturen. Precis så känner jag. Läsning ger mig möjlighet till att känna all världens känslor, segla på alla haven och genomlida den första tonårsförälskelsen och dumpet utan att behöva genomleva det (igen!). Ibland läser jag också för att känna igen mig själv och mina känslor, men det är en annan historia – en annan vecka. Lotta är så pass ”spot on” så jag låter det vara där. Jag ska inte skriva ett till inlägg om fantasins kraft.

Inte heller är jag en fluffig person (vill hon i alla fall framhålla) – jag läser i stort sett aldrig s.k. fluff, jag tittar sällan på fluffig film (trots att det är undertecknad som skrivit listan med kärleksfilmer som fortfarande når nya läsare), men ibland, ibland så behöver ju också denna arma människa lite bomull, lite lättsmält rosa tugg och som vi här väljer att kalla det fluff. Vad gör då hon när persiennerna är nedrullade, sambon utflugen och barnen klistrade vid sina skärmar? Jo, då tittar hon på dansfilmer. Jag älskar dans! Jag älskar So do you think you can dance och alla dessa filmer som har kommit i dess eftersvall. Oftast har de en tarvlig handling, med tarvliga karaktärer och följer samma grundprincip: någon får inte dansa för någon, en yttre konflikt hotar gruppen/staden/huset, dansen är förlösande och konflikten är löst och alla får dansa. Och jädrar vad mitt inre jag dansar! Jag dansar med Channing Tatum i Step up, kryper på golvet med Patric Swayze i Dirty dancing, jag är Alex som både kan svetsa och dansa i Flashdance och sen har jag street dansat i både Step up 2, 3 och Step up revolution och senast i helgen dansade jag loss i den högreligiösa sydstatsbyn i Footloose från 2011 (kass, men vad gör väl det!).
Sån är jag!