Bubbel och eufori

Jag har lärt mig så många saker på årets Bokmässa. Både stora saker och små saker. Till exempel:

Bokbloggare är luriga typer. Vissa bokbloggare hävdar till exempel att de är tystlåtna och introverta. Snicksnack säger jag. Den går jag inte på längre. Släpp lös ett trettiotal bokbloggare i ett rum och ljudnivån blir så hög att det är näst intill omöjligt att föra ett normalt samtal. De pratar ju hur mycket som helst! Arbetsmiljöverket borde ha gjort ett ingripande. En del bokbloggare hävdar också att de är så kvällströtta att de inte orkar hänga med ut på Park utan måste sooova, men samma bokbloggare kommenterar och lajkar hejvilt på sociala medier ända in på småtimmarna…? Vad är det mer ni luras om?

Bor man på hotell så tar man med sig en macka eller ett ägg från frukosten och bär med sig i sin lilla tygväska och så har man ett gratis mellanmål senare på dagen. Det har inte jag fattat. Jag tog visserligen med mig kaffe och croissant från frukosten varje morgon, men det började jag mumsa på redan i hissen och fikade upp innan jag ens lämnat hotellrummet för dagen. Så orutinerat.

Det går aldrig att överskatta värdet av bekväma skor. Jag packade ner två par bekväma skor som aldrig ger mig ont i fötterna, men jag lämnade kvar det superbekvämaste och mest komfortabla paret hemma för att de är så himla fula och ser knäppa ut till klänning. Nästa år skiter jag i det. Det hade besparat mig värkande fotsulor och ömma tår. Igen, så orutinerat.

Flätor är en icebreaker. Jag var inne på det redan förra året, men i år bekräftades den teorin. Aldrig har så många samtal inletts med att folk börjat prata om min fläta. När till och med självaste Kim Thúy sliter loss sin hästsvans och ber om en flätlektion, då finns det inget mer att tillägga om den saken. Tills nästa år får jag öva på en lite mer avancerad flätvariant så kanske även Björn Ranelid ber om råd. Han har ju kalufs för det numera.

Årets färg är gladsvart. Kulturtanterna kan grovt delas in i två fack – de som går klädda i svart, och de som går klädda i färg. Men något har hänt med de svartklädda. De har börjat ta ut svängarna. Nu klär de sig i gråsvart och svartmönstrat och kallar det gladsvart.

Jag har också lärt mig vägen från mässan till Park så nu hittar jag dit på egen hand.
Skoja bara. Det har jag inte alls. Vem ritade Göteborg?

I övrigt var mina mässhöjdpunkter de olika minglen i bokbloggarrummet. Det var ju hur stort som helst att giganterna Lisa Jewell och Mhairi McFarlane kom och besökte oss. Att sedan den ena stora författaren Mhairi presenterar mig (alltså HON presenterar MIG!) för den andra stora författaren Lisa, som i sin tur beundrar mitt namn och tycker det är både ”so lovely” och ”so pretty” varefter Mhairi säger ”I know, it’s the coolest name ever!” Säger hon som heter MHAIRI? Ingen i Sverige har nånsin, och kommer aldrig nånsin att tycka mitt namn är coolt. Så jag lever på det ett tag.

Att kaffeminglet lockade SÅ många var verkligen superkul! Här vimlade förlagsfolk, författare, bloggare och bokälskare i ett enda syrefattigt och trångt rum. Det var hur trevligt som helst, och det var en mycket god idé att grunda med kaffe och bulle innan alla bubbelmingel nere på golvet drog igång.

Och boksamtalet med Kim Thúy var en näst intill utomjordisk upplevelse. Om man tittar på bilder av oss som deltog kan man se hur vi alla ser helt tagna ut, stirrig blick och blanka ögon, höga och rusiga, och samtidigt förvirrade som att vi inte riktigt förstått vad vi just varit med om.