Familjerelationer på gott och ont

Lisa Jewell och Mhairi McFarlane var hedersgäster på Kulturkollos feelgood-mingel, men ett par timmar innan de drack bubbel med oss och andra boknördar hade de ett seminarium tillsammans. Titti Schultz ledde samtalet som bar rubriken Familjerelationer på gott och ont och hon inledde med att presentera de båda författarna på svenska. Redan då lyckades hon skapa en väldigt avslappnad och trevlig stämning. Att anteckna från seminariet skulle dock visa sig i det närmaste omöjligt, då de tre på scen hade så mycket att prata om att det var som att försöka smyglyssna på människorna vid bordet bredvid. Roligt och bra, men väldigt ostrukturerat stundtals. Ingenting som spelade någon roll på plats, men verkar mitt inlägg osammanhängande, så skyller jag på det.

Familjer är centrala i många böcker och Lisa Jewell säger själv att hon nästan alltid väljer att fokusera på hyfsat normala familjer, förutom i Den tredje hustrun, där en av huvudpersonerna har flera familjer med olika fruar. Jewell själv tycker mycket om mannen hon skrivit om, men säger själv att hon är ganska ensam om det. Hon säger att hon inte känner någon längtan efter att skriva om annat än ”vanliga” familjer, då det är intressantare att låta dem falla sönder. Familjen i senaste boken Flickorna i parken har varit normal och redan fallit sönder när vi träffar dem. Jewell talar om sin vilja att vara politisk korrekt och inte skriva in något som ska trigga läsarna för mycket. Hon konstaterar dock att hon inte kan undvika allt som kan uppröra, då hon skriver om livet och livet inte är utan triggers.

McFarlanes familjer är mer dysfunktionella och inte sällan består de mer av vänner än mammor och pappor. Även de är dock ganska vanliga, förutom att en av huvudpersonerna i senaste boken är megakändis. Just sociala medier och kända personer fascinerar henne, många tror att de känner kända personer för att de följer dem på Instagram och anser sig därför ha rätt att ifrågasätta och döma dem. Frågan är egentligen vad vi får veta om varandra över huvud taget när vi skapar vår identitet i sociala medier. Huvudpersonen i senaste boken tvingas t.ex. lämna sociala medier, då bilden av henne blir fullständigt krossad.

Schultz pratar om läsning i barndomen. McFarlane har föräldrar som är lärare och där fanns böcker. Hon läste dock, liksom jag, böcker som hon kanske var en aning för ung för. Jewell konstaterar att hennes föräldrar hade några böcker som prydnad, men de läste inte. Hon upptäckte bibliotek och slukade böcker, bland annat Agatha Christie. Hon har dock inte skrivit någon spänningsroman själv, trots att Flickorna i parken snuddar vid genren. Det är svårt att skriva en riktigt bra deckare, menar hon. Själv är jag inte så förtjust i att Jewell drar sig mot deckargenren och hoppas att hon istället letar sig tillbaka till vardagsrealismen och gärna mer mot feelgood.

Hur skriver de sina böcker? frågar Schultz och Lisa Jewell berättar att hon brukar skriva på caféer och ser då till att hon inte har tillgång till internet. Hon skriver 1000 ord om dagen och det tar henne oftast 2-3 timmar. McFarlane skriver oftast hemma, men behöver också bakgrundsljud ibland och går då till ett lokalt café. Ingen av dem skriver hela dagarna och tycker att det fungerar bäst att se på skrivandet som ett jobb. Efter några timmar börjar de ifrågasätta sig själva och då är det dags att sluta. Idén som är början till en bok blir faktiskt aldrig så bra som de tänkte från början. Om det blir okej är det nog, säger Jewell och McFarlane påpekar att ingen annan vet hur den första, fantastiska idén ser ut. Så länge redaktören är nöjd och läsarna fortsätter att läsa räcker det bra.

Påståendet att böcker skriver sig själva har alltid provocerar Jewell, då hon länge fick kämpa med skrivandet. Sedan skrev en bok sig faktiskt själv, så hon vet att det kan hända. Hon börjar också lära sig att skriva på ett sätt som passar henne. En bok man kämpat med, säger McFarlane, kan bli bättre än andra. Så var det med hennes andra bok.

Båda författarna börjar med att skapa karaktärer och McFarlane säger att det ibland händer att karaktärer som bara skulle stå i bakgrunden tar sig in i handlingen. Lisa Jewell håller med och tar upp ett exempel ur  Flickorna i parken, där det är svärfadern som bor i Afrika och har en ruttet fot, som tvingade sig in. Det var en karaktär som är värd plats helt klart. På frågan om hon använder människor hon ser och känner i sina böcker, svarar Jewell att de som är narcissister ser sig själva i alla böcker, även om de inte finns där. Ofta är det små detaljer som blir till en bok. En person på gatan till exempel. McFarlane lyfter fram vikten av att skapa karaktärer som är starka kvinnor. Mardrömmen skulle vara att skriva om kvinnor som inte kan klara sig själva, som Bella i Twilight, eller för den delen Anastasia 50 shades of Grey.

Hur kom det sig då att de började skriva? Lisa Jewells första bok Ralph’s party kom till då hon just läst Nick Hornbys High Fidelity och sa till en kompis att någon borde skriva en kvinnlig motsvarighet. ”Gör det själv”, sa en vän och det gjorde hon efter att ha blivit lovad en gratis middag på sin favoritrestaurang. McFarlane slängde ur sig en kommentar om att hon skulle kunna skriva bättre böcker än de som fanns på flygplatsen. ”Gör det då”, sa hennes bror och det gjorde hon som tur var.

En nackdel med att vara författare är att det är svårare att njuta av en god bok som läsare. Kraven blir större. Att vara författare är också att se hur andra författare skriver, säger McFarlane och lägger till ett ”tyvärr”. En lite lagom sågning av Gone girl slinker igenom, liksom en av 50 shades of Grey. Ingen av författarna skriver explicita sexscener och McFarlane menar att det som blir bra på film, sällan blir det i skrift. Det handlar om att ge läsaren någonting, men utan att börja nämna olika kroppsdelar. Jewell skriver inga sexscener alls. Det slår mig att det kanske är därför jag gillar de här två damerna, då även jag brukar tycka att sexscener i bästa fall är mediokra, men oftast bara rätt kassa. Schultz är med mig.

Är du nyfikna på att veta mer om författarnas böcker kan du läsa mitt inlägg om Lisa Jewell här och vårt gemensamma inlägg om Mhairi McFarlanes senaste bok här.