Sara Lövestam, Alex Gino och Ulrica Westerlund samtalar kring HBTQ i barnlitteraturen, men fokus på bokstaven T och transperspektivet. Ett perspektiv som först nu börjar få ta plats i litteratur för barn och unga.
Alex Gino och Sara Lövestam inleder med att presentera sig själv kort. De är båda aktuella med nya böcker, George av Alex Gino och Skarven av Sara Lövestam. Den förstnämnda har jag läst och älskat, den andra hade jag önskat att jag hunnit läsa inför mässan, men så blev det inte. Det jag definitivt göra. Lövestam själv menar att det är hennes tolkning av Fem-böckerna.
Huvudpersonerna George och Johan har egentligen andra namn. De är Melissa och Johanna, men det vet ingen annan. De böcker jag läst om transpersoner det senaste handlar i princip alla om unga som är födda som pojkar, men är flickor. I båda böckerna använder huvudpersonerna pronomenet hon om sig själva. Deras absolut närmaste vänner ska snart få veta, men ingen vet ännu. Båda böckerna handlar om att komma ut som transpersoner, men som Gino påpekar är det ingen handling i sig, utan hen ville ha ett annat huvudproblem, nämligen teaterrollen som George vill ha. Lövestam talar om att hon bara råkar ha en transsexuell karaktär, men att det inte är ett tema i sig. Det är inte första gången hon skriver om transsexuella personer av den enkla anledningen att de existerar. Det handlar snarare om representation mer än något annat.
Alex Gino säger att hen skrivit sin bok för 10-12-åringar och Sara Lövestams är för 9-12-åringar. Jag tycker att George kan passa utmärkt redan i år 3 som högläsningsbok och önskar att lärare för yngre barn väljer att läsa den. Föräldrar också självklart. Barn är i grunden fördomsfulla, men vi måste se till att de förblir så. Gino berättar om bilderböcker om transpersoner och en hel del böcker från tonåringar, men ingenting för mellanåldern. Så är det även i Sverige. Fler böcker med transpersoner i huvudrollen kommer ut, men de är alla skrivna av vita, cis-kvinnor. Det är lite problematiskt menar Alex Gino och jag kan absolut hålla med om det. Böckerna handlar då mer om hur andra reagerar på en transsexuell person och hur svårt det är för andra att acceptera hen, inte hur det är att vara transsexuell. Samtidigt måste den som inte har erfarenheten få skriva, säger Lövestam, som själv har skrivit om en flykting från Iran, som också är transsexuell. Lövestam är varken från Iran, flykting eller transsexuell. Hon låter dock alltid någon i målgruppen ”kontrolläsa” boken, för att få deras ”godkännande”. Och hon frågar massor. Dumt blir det först när allt bortom heteronormen blir exotiskt, säger hon.
Alex Gino håller med om vikten av att ha någon i närheten som faktiskt har en historia som du kan berätta, annars kanske du inte ska skriva om en historia som ligger allt för långt ifrån din värld. Som Lövestam berättar, att hon har många vänner som är transpersoner och det var inte så att hon sökte upp dem för att hon skulle skriva en bok. Hon kände dem först och ville berätta något. Det svåra är att hitta en balans mellan att problematisera och beskriva huvudpersonens identitet, men samtidigt låta historien få stå i centrum.
Lövestam talar också om vikten av att skapa fina, positiva och ganska oproblematiska berättelser om transpersoner. Därefter kan de sorgliga och svarta böckerna får komma. Nu behöver de främst sprida hopp, men självklart vara sannolika. Böcker för mellanåldern behöver dessutom ha ljus i sig, säger Lövestam. Det totalt svarta och deprimerande kan tonåringarna läsa om, säger Gino.
Många vill att Gino ska skriva en fortsättning på George och kalla den Melissa, men det vet hen inte, då nästa bok måste handla om privata saker som inte behöver delas. Det blir läkare, mediciner, psykologer och annat som de flesta faktiskt inte har något att göra med.
Var finns transmannen?, undrar någon i publiken och Lövestams Kouplan är just transman. Jenny Jägerfelds nya bok Brorsan är kung handlar också om en transpojke. Kanske handlad det om, menar Gino, att det är okej fram till i alla fall tolv års ålder för flickor att vara ”pojkflickor”, medan folk möjligen accepterar att pojkar är ”flickiga” tills de är kanske tre. Det är inte rätt, påpekar hen, men det är troligen en förklaring. Lövestam påpekar att många inte ens vet att det finns kvinnor som faktiskt uppfattar sig som män. Transmän är näst intill osynliga.
Kuriosa i slutet, då någon i publiken frågar om titeln och Gino berättar att den först skulle heta Girl George, med en blinkning åt Boy George, men förlaget tog bort girl, vilket gjorde att titeln blev det namn som huvudpersonen faktiskt inte vill ha. Om pojkar ska läsa är det inte heller bra om titeln innehåller något som skulle kunna göra att boken uppfattas som en ”tjejbok”. Hemsk, men tyvärr sant, säger Gino. Det är svårt att förvandla samhället och framför allt de vuxna. Hen har egentligen gett upp vuxna, men vill garantera att barn får läsa om alla möjliga sätt att vara. Det förändrar dem inte sexuellt, men gör dem definitivt mer empatiska.