Kulturkollo möter: Tove Alsterdal

Om man är intresserad av deckare och spänningslitteratur så finns det alltid ett stort antal författare på plats på mässan. Förra året pratade jag en stund med min norske favorit Jörn Lier Horst och för två år sedan hälsade jag på Tove Alsterdal. Hennes böcker är något alldeles extra och hennes senaste Vänd dig inte om är inget undantag. I den får jag som läser möta den medelålders Eva som sitter i häktet anklagad för att ha mördat sin ex-man. När hon släpps därifrån börjar hennes jakt på det vittne som skulle kunna få henne frikänd och det är både spännande och så mitt i samtiden. Jag blev nyfiken och ville veta mer. Tack Tove Alsterdal som svarade på mina frågor:

Jag har just avslutat läsningen av din senaste roman Vänd dig inte om som jag i min text på bloggen kallade en (kriminal)roman. Hur ser du på din bok är den huvudsakligen en deckare eller en roman? Blir böcker automatiskt deckare om de handlar om ett brott?

Både en roman och en deckare! I bokhandeln måste man ju välja på vilken hylla en bok ska stå, men som författare kan jag skriva vad jag vill. Jag är lite besatt av att tänja gränserna för genren och gömma en roman inuti krimen. Även en deckare kan berätta stora historier, på allvar, om livet och världen och vad det är att vara människa.

När ett mord begås och jakten på gåtans lösning driver handlingen framåt så är det en slags deckare, men det betyder inte att det bara handlar om ett mord.

Beckomberga är en av miljöerna i den här romanen. Det är en plats som flera svenska författare skrivit om de senaste åren (jag tänker både på Stridsberg och Johannisson). Vad var det i den miljön som lockade dig att börja skriva om den?

Jag jobbade som mentalskötare på Beckomberga i flera år och har alltid velat skriva om det. Det är starka minnen och erfarenheter som inte lämnar mig någon ro.

Nu har det ju byggts flotta bostäder på området och när jag kom tillbaka för några år sedan hängde det en banderoll över grindarna:

Vi bevarar idyllen på Beckomberga.

Det var det som satte igång den här boken. Ska man bara utplåna allt som var svårt, minnet av dem som levde där, är det reklammakarnas prospekt som ska skriva platsens historia?

Jag ville skriva om den här krocken i landskapet – mellan den nya tjusiga idyllen och den mörka historien som man helst inte ska prata om, men som förstås kommer tillbaka.

Att flera författare har skrivit om Beckomberga de senaste åren kan ha att göra med tiden som gått. Det är tjugo år sedan de stora mentalsjukhusen stängdes och dags att bearbeta historien. Sedan skriver vi ju helt olika böcker och ur helt olika vinklar – Stridsberg utifrån sin pappa som var patient och Johannison som forskare.

Samtiden och fenomen i samtiden är vanliga i dina böcker. I Vänd dig inte om handlar det om hur vi tar hand om behandlar de allra svagaste i vårt samhälle, de psykiskt sjuka och tiggare.  När jag läser din bok så upplever jag det som att du haft ett spännande jobb med att researcha den. Har jag rätt? Kan du berätta lite om hur ett sådant arbete går till?

Jag gör sjukt mycket research. Även om historien är påhittad så bygger jag mycket på verkligheten.

Jag älskar att få rota i mina ämnen och ta mig in på platser dit inte alla inte kommer, in under Slussen eller ner i de gamla kulvertarna under Beckis till exempel, gräva upp gamla minnen och legender, träffa människor som minns mer än jag. I spåret med tiggaren, som är det enda vittnet till mordet, har jag väl läst ungefär en halvmeter böcker och besökt läger i skogar och på soptippar från Stockholm till Svarta Havets kust. Jag är besatt av att ta reda på allt som finns att veta, det kanske bara blir några rader i boken, men jag ska veta att det jag berättar skulle kunna vara sant.

Och så blir jag helt hög när jag hittar detaljer som att greve Vlad, den verklige Dracula, var en av de första dokumenterade ägarna av zigenarslavar i Rumänien. Han har alltså ett finger med i den historia som några hundra år senare leder till att det sitter tiggare på Stockholms gator. Sådant vill man ju gärna veta.

Utan att avslöja allt för mycket av handlingen här så börjar din bok med att Eva, medelålders och utan kontakt med sin vuxne son, anklagas för mord på sin ex-man. Jag hade ganska lätt att känna med och tycka om Eva men den här Svante alltså, jag blev så irriterad på honom. Känner du likadant eller finns där något hos Svante som jag inte upptäckt? 

Jag är skitirriterad på Svante, men samtidigt hade kanske jag också blivit kär i honom. Han har drag av både min pappa och män jag har levt med. Han är storslagen och kommer gärna med presenter och uppvaktar och gör livet till en fest, men har en total oförmåga att öppna vita kuvert och klarar inte att erkänna sig misslyckad. Jag får ont i magen av honom, men förstår samtidigt Evas passion, det är ju härligt att vilja göra livet större än vad det är.

Och Eva, hur vill du beskriva henne i den här boken? Hon börjar ju som en ganska tragisk figur som kikar på sin ex-man från parken och hon blir genom romanen allt starkare och handlingskraftigare. Är det bara ett behov av att bli frikänd som driver henne? 

Det är nog också behovet att komma över sin skilsmässa, begripa kärleken och Svante, för att kunna bli fri. Och så måste hon på något sätt nå fram till sin son, som helt har vänt sig ifrån henne.

Vi har förfest här på Kulturkollo den här veckan för att komma i stämning inför bokmässan i Göteborg. Hur förbereder du dig för en av årets stora bokfester? 

Jag tar det lugnt och går långa promenader för att vara utvilad och orka med spektaklet. Och så läser jag böcker – romaner jag inte har hunnit med de senaste åren. Det är svårt att hinna läsa när man är djupt inne i det egna skrivandet, så i höst har jag bestämt att det är mitt jobb att läsa romaner på arbetstid!

/ Tove Alsterdal 20160909