av 
Mrs Greenslade har förlorat sin man och när vi träffar henne för första gången försöker hon ändra ett abonnemang, men eftersom hennes döde make står på det går det inte. Telefonisten vägrar lyssna och upprepar gång på gång att hon måste få tala med den person som står på kontraktet. Tänk att mista någon och tvingas lyssna på en känslokall telefonist, som upprepar standardfraser utan att lyssna. Tänk att bli gammal och inte vilja vara med längre. Att bjudas in till pensionärspartyn och inse att man snart är där. Att bli ensam, vara ensam och behöva gå vidare.
Men måste det innebär ångest att bli gammal? Kan det inte kännas befriande? Många är de tanter som äntligen vågar säga sin mening, som till exempel Yvonne Hirdman och Agnes Wold som bara är och verkar strunta i vad folk tycker om dem. De kan sin sak och kör på. Med all rätt ska sägas.
Jag tänker också på kulturella tanter, som till exempel Downton Abbeys grand old ladies Violet och Isobel Crawley. De sistnämnda spelas av Maggie Smith och Penelope Wilton, som också möts i filmen Hotell Marigold, där tanterna (och gubbarna) står i centrum. De väljer att börja om i ett (på pappret) exotiskt paradis. De behöver alla gå vidare och känna att livet inte är slut. Tvärtom är de redo för en ny början.
Judi Dench spelar Evelyn Greenslade, hon som just mist sin make. Hon drar till Indien, trots oroliga söner som inte blir direkt lugnare när hon hänvisar dem till sin nystartade blogg. Evelyn ska för första gången göra något ensam, utan sin man. Fast helt ensam är hon självklart inte på Hotellet. Maggie Smiths karaktär Muriel Donnelly är till exempel där. Hon är hysteriskt rasistisk och kanske väl frispråkig. Att Muriel hamnar i Indien är egentligen ganska så ironiskt, men hon behöver en operation och orkar inte vänta. Märkligt nog åker hon till Indien för att genomgå den och blir överraskad över att där finns indier.
Tre ensamma tanter (och två gubbar) checkar in på The Best Exotic Marigold Hotel, helvetet enligt Muriel Donnelly. Jean Ainslie är den enda som har maken med sig, men hon är ändå (eller just därför) beredd att hålla med Mrs Donnelly. Faktiskt vågar hon inte ens lämna hotellet, för trots att katalogens photoshoppade bilder inte har någonting med verkligheten att göra, finns där någon slags trygghet. Maken, har investerat deras pensionspengar i dotterns företag och de har försvunnet. Friskt vågat, men inget vunnet. Nu verkar han må ganska så gott i den nya, exotiska miljön, medan Jean själv inte alls är redo för ett nytt liv. Det är synd egentligen, då även tanter behöver ett nytt liv i en annorlunda värld. Det gamla må ha försvunnit, men det nya behöver inte vara så pjåkigt det heller. Visst kan ensamheten och bitterheten ta över ibland, men det får inte ta över. Någonstans måste en tant inse att det inte går att knalla tillbaka och leva om sitt liv, även om det självklart kan kännas lockande. Det gamla kommer inte tillbaka och kanske är det lika bra.
Judi Dench är en av de tjusigaste tanter jag vet. Om jag har ett uns av hennes grace när jag blir tant på riktigt, skulle jag gärna bli det igår. Hennes rollfigur blomstrar i Indien. Hon får sitt första jobb någonsin och blir på något sätt för första gången en egen person. Hemskt att hon ska behöva vänta så länge, men uppfriskande att det sker. Över huvud taget är det uppfriskande med en film där tanter får ta plats, utan att vara någon annans. Där de lämnar krävande barn och barnbarn och bara lever sitt liv. Mer eller mindre självvalt ska tilläggas.
Det finns en scen som fastnade hos mig, eller visst fanns det fler, men en var extra talande. Det är när Jean Ainslie äntligen vågar sig ut från hotellet och absolut överväldigas av Indien. Den där chocken känner jag igen, inte från Indien, för där har jag aldrig varit, men från Indonesien och Surabaya. Värmen, trängseln och alla människor som följde efter, tog på mig, drog i håret, invaderade min privata sfär. För vi håller oss gärna för oss själva, vilket kanske kommer att göra oss till ensammare tanter än vi skulle ha behövs vara. Mrs Ainslie frågar Graham Dashwood, spelad av Tom Wilkinson som för övrigt är en favoritgubbe, om vad det egentligen är som han tycker om med det hemska landet. Han svarar att det är för att människorna där ser livet som ett privilegium, inte en rättighet. Det är en viktig skillnad. Ibland drabbas jag av tantskräck och nästa gång jag gör det ska jag tänka på det, att livet faktiskt är ett privilegium trots några gråa hår. Dessutom slipper jag tillbringa det på ett slitet hotell i Jaipur. Bara en sån sak. Inte för att det verkar bara hemskt där, men ändå.
Men visst hamnar tanten närmare livets slut än den som ännu inte är tant. Det oundvikliga kommer närmare och det är något de boende på Hotell Marigold blir medvetna om. Madge Hardcastle säger vid något tillfälle att hon inte vill bli gammal och nedlåtande behandlad. Inte heller marginaliserad och ignorerad, som tanter tenderar att bli. Rädslan för att inte längre räknas måste vara stor. Kanske är det därför det kan kännas så jobbigt att kallas tant, då en tant på något sätt är en person som slutat räknas. Istället kallar sig även glada pensionärer för tjejer. Det är lite synd kan jag tycka. Tanter borde räknas. Tanter borde få ta plats. Tanter borde försöka leva precis så länge som det går. En sådan tant vill jag bli, men ännu har jag inte vågat börja kalla mig tant. Kulturtant däremot, det är jag gärna. När jag väl blir tant hoppas jag att jag vågar vara det fullt ut. Jag hoppas att jag är en tant som tar vara på livet och tänker att det aldrig är för sent. Att det går att förändras även som tant. Inte för att jag är någon, absolut inte. Men om jag vore en tant skulle jag tänka på det.
