The Get Down

Ni har säkert sett reklamen. Netflix har varit flitiga med att använda sociala medier för att få ut sin senaste produkt: The Get Down. Den marknadsför som en musikalserie men flashiga bilder och det ger, tycker jag, tyvärr ett ganska felaktigt intryck av den här serien som jag inte anser vara så mainstream som den kan verka.

Alla komponenter finns där dock. En kärlekshistoria, Baz Luhrman (Romeo & Juliet, The Great Gatsby, Moulin Rouge) är medskapare, gamla hits spelas frekvent men bara i bitar och blandas upp med nyskriven musik. Det här är dock så långt ifrån Moulin Rouge man kan komma. Det är våldsamt, desperat, skitigt och flashigt på samma gång. Om man ska ta någon av Luhrmans filmer som exempel så kan man möjligen säga att Romeo & Juliet är den som kommer närmast. Estetiken är inte den samma, men väldigt lik. Jag tänker faktiskt på den många gånger under seriens gång. Och den gamla musikalen West Side Story. Här ligger dock inte fokus på motsättningarna mellan kärleksparets familjer utan mellan olika gäng och klaner.

1977 var New York ett slitet och nedgånget ställe. Kriminaliteten var hög, liksom arbetslösheten. Filmen fokuserar på ett antal svarta och spanska ungdomar i Bronx som alla drömmer om att skapa ett liv för sig själva. Mylene vill bli discodrottning, Ezekiel skriver texter och rappar. Shaolin Fantastic (vilket namn) vill bli DJ. Här någonstans skapades en gatukultur. Hiphop, klubbar, graffittikonst. Allt av desperata ungdomar utan framtid, utan pengar, utan någon som helst hjälp från samhället.

Första avsnittet är ganska segt i ärlighetens namn. Karaktärerna presenteras liksom konceptet. Dessutom är det 1,5 timme långt. Stå ut dock, för redan i andra avsnittet tar det fart. Serien får mer handling och slutar vara bara en snyggt producerad produkt. Jag kan dessutom inte minnas att jag faktiskt sett någon TV-serie som skildrar just den här tiden, även om detta kanske inte är den mest realistiska av serier. 70-tal, jo visst. Disco, jo, absolut, men den svarta rappens och hiphopens ursprung? Njae..? Inte särskilt många i alla fall. Och det jag tycker gör den här serien speciell är att det faktiskt är nästan uteslutande svarta och spansktalande skådespelare. De enda vita människor som syns är några politiker, en nerknarkad producent och en ung graffittikille som bondar med en av grabbarna i gänget och som spelas av Jaden Smith.

Efter att ha läst Roxanne Gays ”Bad feminist” i våras så har jag börjat tänka allt mer på hur svarta framställs på vita duken och om de ens får vara med. Här är en serie där nästan alla roller spelar av minoriteter men som ändå lyckas visa på något universellt och något man kan relatera till även i Sverige 2016. Bra så. Även om den är producerad av vita medelålders män. Och även om de flesta är småkriminella även här. Jag märker dock att jag rycks med och blev grymt besviken när jag i sista avsnittet insåg att det skulle bli en säsong till, för det betydde att jag ju inte får veta hur det går! Överlever de? Tar Mylene sig över till Manhattan? Hur kommer det att gå för Thor och Dizzee? Har Shaolin sålt sin själ till Fat Annie nu? Kommer Papa Fuerte kunna bygga de hem han drömmer om i Bronx? Ja, det får vi inte veta förrän nästa år.