av 
Det är länge sen jag blivit så prilligt förtjust i en tv-serie som jag blev när jag sträcktittade Netflix-serien Stranger Things. Här har man kokat ner precis allt som var bra med 80-tals filmer (för film – eller musik, eller livet – har ju aldrig varit bättre än på 80-talet!) och knådat och mixat och fått till en fantastiskt underhållande, spännande och tittvänlig serie.
Det börjar redan med loggan som för tankarna till Stephen King och sen fortsätter det med större eller mindre referenser till allt som var bra på 80-talet. Det är lite Goonies, lite E.T, lite Poltergeist, lite Alien, lite Närkontakt av tredje graden, lite Stand by Me. Det är walkie talkies och Drakar och demoner och cyklar med limpsadel. Och musiken! Det är 80-tals-nostalgi hela vägen genom, inte minst genom Winona Ryder som har en av huvudrollerna. WINONA alltså! Missa för allt i världen inte denna kärleksförklaring till The Best of 80’s!
Var tvungen att fråga Kulturkollo-Anna om din ålder för jag har alltid sett det som vi sextiotalister äger rättigheterna till att definiera och förtala åttiotalet. Men sedan insåg jag att åttiotalet var tio är långt och inte bara för mycket axelvadd och Don Johnson-avarter. Ni hade barndomen under åttiotalet med allt det där du refererar till, vi hade de första bräckliga åren av vuxenhet mitt i en estetisk American Psycho-härdsmälta och detta överskuggar de positiva sakerna.
Men jag gillade Stranger Things skall förtydligas. Och Clash…
Haha, men ni 60-talister kan få förtala så kan vi 70-talister få hylla ohämmat. Allt var ju som bäst under 80-talet, de enda orosmolnen på himlen var kalla kriget och ubåtsjakterna…
Ja, vi får enas om att vara oense. Men för att återknyta till Clash så utsågs London Calling av (tror jag) Rolling Stone Magazine till åttiotalets bästa album. Och den gavs ut 1979. Tycker det summerar det hela.