Att välja väg

När det kommer till resor så är jag inte mycket för dem. Jag trivs bäst hemma. Över huvud taget har jag en självbild av att vara en stillasittare, en kontemplativ typ som kanske inte riktigt vågar. Om jag tittar på verkligheten så ser den inte ut så. Jag är förvisso en stillasittare och en kontemplativ typ, men jag har vågat och jag vågar fortfarande. Också sånt jag inte vågar.

Idag har jag valt att dela med mig av en dikt, och inte vilken som helst. Det är Robert Frosts klassiska om vägen som delar sig i skogen. Det är en fundersam dikt och jag har tänkt mycket på den genom åren, vem jag är inför de där två stigarna. Länge ville jag nog säga att jag självklart skulle ha valt den upptrampade stigen för trygghets skull men ju längre åren går desto mer benägen är jag att tro att den otrampade också lockar. Vilken väg väljer du?

The road not taken

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim
Because it was grassy and wanted wear,
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I,
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Här kan du lyssna på dikten.

Bild: Path av valiunic via pixabay