Kulturkollo möter Johan Egerkrans – om tomtar, troll och naturväsen

Foto: Åsa Liffner

Skogen är inte bara hemvist för älgar, harar och bärplockare. Här döljer sig också vittror, troll och skogsrå. Johan Egerkrans är illustratör, konstnär och dessutom författare till den fantastiskt fina boken ”Nordiska väsen” där man får lära sig allt om naturväsen och folktro. 

Hur kom det sig att du skrev Nordiska väsen? Har du alltid varit intresserad av naturväsen?
Ja det kan man nog säga. Jag har om inte annat alltid varit oerhört intresserad av mytologi, jag läste högar med böcker om de grekiska och nordiska gudasagorna som liten. Sedan började jag – som många i min generation – spela rollspel i tioårs-åldern och då öppnades en hel värld befolkad av troll och vättar. Man läste ju såklart Tolkien också och då blev man ju lite nyfiken på var alla de där varelserna kom ifrån

När jag var liten så var det typ John Bauer eller någon gammal skrift från nån hembygdsförening, om man ville läsa om svensk folktro.. men det fanns inte så mycket ”modernt”. Där har ju du fyllt ett stort hål känns det som, en uppdaterad John Bauer för 2000-talet. Du nämner ju också Bauer i förordet, är det han som är den stora inspirationskällan? Eller finns det andra?
Jag är såklart väldigt inspirerad av Bauer – annars hade jag inte nämnt honom i förordet. Samtidigt är han en ständigt närvarande influens för många illustratörer – både i Sverige och internationellt. Jag upptäckte honom tidigt – mina föräldrar hade en bok som samlade bilder och sagor från Bland Tomtar och troll och jag var helt fascinerad av hans krumma troll och mossbelupna stenbumlingar. Men jag har såklart tagit inspiration från en mängd andra tecknare också: Arthur Rackham och Brian Froud är två favoriter.

Dina illustrationer är lite elakare än hans. Det är ju inga snälla väsen du avbildat. Är alla väsen onda?
Nja. De är väl varken eller skulle jag säga. De sågs ju såklart som onda av kyrkan förr i tiden eftersom de inte passade in i den kristna världsbilden, men min bild av dem är snarare att de är amoraliska. De är precis lika nyckfulla och opålitliga som naturen själv. Jag har väl spelat upp det i boken och försökt trycka på det främmande i dem. De är något oförståeligt och det är skrämmande för oss – därför har jag valt att skildra dem som rätt läskiga. Om inte annat avgjort o-mysiga.

Vad säger barn om boken? Och teckningarna? Är det skillnad från vuxnas reaktioner?
Nej. Alla verkar tycka att den är läskig och mysig i ungefär lika proportioner, eller hur man nu skall uttrycka det…

Var det inte svårt att skapa sig en egen bild av t.ex. ett troll eller en tomte? För vi har ju alla en bild i huvudet av hur de ser ut. Hur gjorde du för att skaka av dig den bilden? Jag tänker speciellt på dina troll som inte alls ser ut som vi(jag) är van vid?
I just trollens fall kom det ifrån att det är stor skillnad på sagans troll och de troll som förekommer i folktron. Sagotroll är stora och klumpiga – nästan som jättar – vilket passar in bra som antagonister i sagans dramatik. Folktrons troll är helt annorlunda – mer som mystiskt annat folk. Mycket mer som hur vi nu ser på alver än de klassiska Bauer-trollen.

Rent generellt så kom idéerna mycket ifrån alla sägner jag läste när jag researchade boken. Då fick man en bild av hur folk uppfattade ett väsen i gamla tider. Sedan tog jag mig en hel del konstnärliga friheter och blandade in skräckarketyper från film eller spel. Mylingen t.ex. är väldigt inspirerad av spökbarnet i den spanska filmen ”The Devil’s Backbone”

Men visst känns det som att intresset för folktro och väsen har ökat på senare år? Är det det allmänna intresset för fantasy och zombies som fått oss att fokusera mer på vår ”inhemska” folktro?
Jo så är det nog. Kombinerat med viss känsla av mättnad vad gäller vampyrer och zombies. Troll känns helt plötsligt fräscht igen medan det var urtöntigt för tio-femton år sedan.

Finns det något väsen som är unikt för just Sverige? Eller är det ungefär samma väsen som florerar i hela Europa, fast under andra namn?
Generellt är det liknande väsen som med olika namn dyker upp lite här och där Europa. Det finns likheter med väsen från resten av världen också för den delen – den här sortens sägner verkar följa ett visst mönster så motiv återkommer i berättelser och myter på helt skilda platser. Gårdstomten t.ex som känns ursvensk har sin motsvarighet i Domovoi i de slaviska länderna, Brownies och Hobs i Storbritannien och Lares i det gamla Rom. Och berättelser om drakar och jättar förekommer över hela världen.

Lite som hur olika religioner också har liknande myter världen över?  Kan man jämföra religion med folktro?
En del anser att folktron är den ursprungliga religionen. Att man från början dyrkade små lokala gudar – guden för ett berg, guden för en viss sjö och de lever kvar som bergsrån och näckar. Sedan abstraherades de alltmer, man slog ihop dem och fick en gud för ALLA berg, ALLT vatten och det blev de polyteistiska religionerna. Och sedan slog man ihop allting till en allt-i-allo Gud någon gång i mellanöstern för sisådär fyratusen år sedan.

Men det finns ju kvar en mängd animistiska religioner på olika håll i världen, som Shinto i Japan t.ex, där man fortfarande dyrkar natur och förfädersandar. Det påminner mycket om grundelementen i vår folktro.

Och nu skriver du en ny bok, om just gudar? Vill du berätta något om den, när kommer den?
Just nu håller jag på med Nordiska Gudar som är en bok om nordisk mytologi. Jag håller på med slutspurten nu innan den går på tryck – den är planerad att komma ut i månadsskiftet juli/augusti.

Spännande, lycka till med slutspurten! Avslutningsvis, har du ett favoritväsen bland alla?
Tack! Min favorit är nog nattramnen – det är något visst med koleriska spökkorpar.