Tack för allt, bokbussen

När jag var liten brukade bokbussen stanna alldeles utanför mitt hus. Jag var där varje gång, lånade böcker, klämde och kände, satt en stund längst bak i bussen och läste seriealbum, och gjorde bokbeställningar som bokbussen tog med sig nästa gång den kom på besök. Tänk vilken lyx och vilken förmån att ha ett rullande bibliotek som stannar alldeles utanför ens hus! 

Biblioteket och jag har aldrig haft någon speciell relation. Det var mest stort och sterilt och öde, och jag var sällan där. Men bokbussen – den hade charm, värme, närhet och det kändes på något sätt som att den var till för just mig. Och det var nästan så, för i min lilla by var det inte allt för många som besökte bokbussen.

Jag minns en gammal enstöring till farbror som var lika flitig besökare som jag. Han sa aldrig nånting, han pratade aldrig med någon, han bara lånade sina böcker och gick, och jag minns att jag tyckte det var både konstigt och häftigt att han läste så mycket böcker.  Det var nästan så att jag trodde att den här gubben inte ens kunde läsa. Andra gamla människor i min närhet läste bara tidningar, aldrig böcker, så det var något speciellt med en gammal gubbe som läste. Han var dessutom en riktig ”gamgosse”, han hade aldrig flyttat hemifrån, jag tror han aldrig hade haft ett jobb, och han lämnade aldrig ens sin gård, förutom för att gå till bokbussen. (Ja, det var så jag såg det i alla fall). Nu, många år senare, kan jag tänka på den där farbrorn ibland och undra vad han egentligen läste. Och jag inser att den här udda farbrorn och jag  hade kanske mer gemensamt än jag förstod som liten.

Bokbussen och jag, det var kärlek. Från min sida i alla fall, jag vet inte om han som stämplade mina låneböcker tyckte det var lika kul. Det var inga små högar han hade att jobba med. Jag bar hem böcker i travar. Det var Pip-Larssons, Pollyanna, Katitzi och alla delar jag kunde komma över i Lilla huset på prärien-serien. Mitt starkaste bokbussminne är nog när jag upptäckte Cynthia Voigt och den fantastiska Den långa vägen hem, jag lånade den flera gånger för den var så himla bra. Och när jag senare, på samma hylla, hittade fortsättningen! Hon hade skrivit fler böcker! Det var en revolutionerande upptäckt i min lilla värld.

Nu bor jag inte längre kvar i min by. Och det är länge sedan bokbussen har slutat rulla förbi. Men jag tänker på den ibland. På de som jobbade där. Jag hoppas de förstår hur viktiga de var för mig och många andra på landsbygden. Likt brevbäraren som kämpar sig fram i alla väder för att leverera posten körde bokbussen fram och tillbaka i kommunen och levererade läslust och inspiration. Vägens riddare!

Tack för allt, bokbussen. Tack för att du gjorde litteraturens värld tillgänglig för mig. Du formade mig mer än du anar.