av 
Bibliotek var (och är fortfarande) för mig en tillflyktsort, en plats av trygghet och värme. Ett rum där jag gömde mig bakom bokhögarna på håltimmar och raster, där inga verkligheter kunde nå mig. Ett rum dit inte vampyrer, hjärnätare och varelser med sylvassa naglar nådde, även om de förstås finns där så är de tryggt undanstoppade mellan bokpärmarna.
Kristoffer Leandoer inleder sin roman De försvunna böckernas bibliotek med en berättelse om hur bokens jag brukade följa med mamma på biblioteket som barn, men att han föredrog det mystiska De försvunna böckernas bibliotek eftersom det var så tyst där. På det vanliga biblioteket väsnades böckerna så förfärligt… När han börjar där är jag förstås fast. För bortom den där ständigt pågående (och viktiga men ofta oinsatta) debatten om stök på bibliotek och tysthetsnorm och allt det där har vi missat att prata om oväsendet från böckerna själva… De ropar på mig också. Kräver och stökar och hoppas och vill, och är allmänt oregerliga om man bara lyssnar tillräckligt uppmärksamt.
Men i ärlighetens namn verkar det inte så fredligt bland de försvunna böckerna heller. Hela författarskap glöms bort och går om intet i Leandoers bok, försvunna Mary Poppins-utgåvor sprider död och elände och skrivande människor upphör att existera.
Det här är en bok om böcker, om hur de kräver, hur de väsnas i huvud och hjärta på oss och hur de är omöjliga att värja sig mot. Hur kärleken till dem kan se ut, förtärande och alldeles fantastisk. Och hur det i deras närmsta närhet kan gömma sig fasor större än vi kan ana, kanske genom portar in i vårt eget mörker…
Det här med skräck i bibliotek är inget okänt trots allt. Stephen King har, förstås, skrivit en förfärlig novell om Bibliotekspolisen. Där är det barnavdelningen på ett bibliotek som inte är så väldigt kuddrumsmysig. Något lurar i skuggorna och är man slarvig nog att glömma en återlämningsdag, ja då kommer bibliotekspolisen efter dig. Och han är ingen vanlig vardaglig bibliotekarie som hyssjar dig till tystnad. Nej, han stoppar inte före döden. Jag är själv rätt förtjust i att böcker lämnas tillbaka i tid så jag kan låna dem vidare till nästa bokslukare, men jag tycker nog att bibliotekspolisens metoder är lite väl hårdhänta… Det brukar räcka med ett brev…
Doktorn i Doctor Who har också gjort ett (han har gjort fler biblioteksrelaterade äventyr) hemskt besök i ett bibliotek, och vilket bibliotek sen, det är stort som en planet och lagrar obegripliga mängder information. Där möter doktorn sitt förflutna och där möter han Vashta nerada – skuggorna. De köttätande skuggorna. Låt mig säga att det inte är detsamma att vara ensam på biblioteket om kvällen efter att ha sett det avsnittet…
De försvunna böckernas bibliotek är en bok att långsamläsa. Att sitta i stillheten och njuta av. Var man nu ska hitta sån stillhet nu när vi vet vad skuggorna gömmer…
[box type=”tick” icon=”none”]Titel: De försvunna böckernas bibliotek
Författare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2016[/box]
Bild: The New Brunswick Free Public Library at night från The New Brunswick Free Public library postcard collection
Silence in the Library – ett av mina absoluta favoritavsnitt med Doctor Who! Delvis för att det handlar om böcker och bibliotek men också för att det har den där extra tidsrese-twisten, både tittare och Doktor får historien i ”fel” ordning och man kämpar med att förstå. Och så underbara River Song.
Det är ett av mina favoritavsnitt också av just de anledningarna – bibliotek, böcker, Tennant, River och tidstwister, vad kan gå fel?
gillade inte Kristoffer Leandoers bok för så mycket riktiga namn och riktiga böcker, men ihopbakat till nån mix där jag inte visste var som var fiktion och vad som vad samt… Läskigt med böcker vars ägande ledde till döden… korrigenterna. Men visst var det tilltalande i början, Leandoer hade nog roligt medan han skrev.
Jag gillade det där att inte riktigt veta var gränsen mellan verkligt och overkligt går, och så fastnade jag för stämningen. Men jag håller med om att den var allra bäst i början, och att han nog haft rejält kul när han skrev, det tänkte jag också på när jag läste.