av 
Jag vet inte om det är passande eller snarare tvärt om att jag i skrivande stund jobbar min sista vecka på mitt eget lilla skolbibliotek den här veckan. Sedan förväntar jag mig nedsläpp av en egen liten Pixi-version så tanken är ju att jag ska komma tillbaka till detta mitt lilla tillhåll i världen så småningom ändå. När man går så här och stressar för att hinna färdigt med allt, överlämnandedokument, projekt som ska avslutas och klämmas in, ja, då är det lätt att man helt enkelt tappar fokus och fotfästet lite, men då och då på eftermiddagarna när jag någon gång är kvar efter att eleverna slutat för dagen så går jag faktiskt runt och klappar på hyllorna och tänker på att jag kommer att sakna dem. Mitt alldeles egna bibliotek, sprängfyllt med magi, revolutionerande berättelser, vardagsskildringar och inspiration.
Jag har inte ensam fyllt det här biblioteket med allt som står på hyllorna men jag ha satt min prägel och gjort det till mitt. Och vad man kanske missar på ett folkbibliotek med massor av personal, det är känslan av äganderätt och, faktiskt nästan, kärlek som man kan få när man ensam styr och ställer över ett rum fyllt av spänning och information.
Jag har varit föräldraledig härifrån tidigare. Innan jag började här arbetade ett en lång rad med kompetenta och intelligenta människor här som också köpt in, bestämt och haft åsikter. För att inte tala om ledning och kollegor som naturligtvis också ska var med och bestämma om såväl innehåll som uppbyggnad. Men känslan av att det är mitt alldeles egna bibliotek, den har jag i alla fall. Och jag vårdar dem ömt, mina hyllor, även om jag inte köpt in dem själv. Men det är trots allt jag som bestämt hur de ska stå, som möblerat om tre gånger (visserligen inte alltid på eget initiativ). Som köpt in det mesta nya, gallrat, bestämt vad som ska finnas i klassuppsättning och jag gör också ett urval när jag bokpratar och tipsar om böcker även om jag ofta tar böcker som jag själv inte tycker fantastiskt mycket om i fall jag vet att det är populära.
Biblioteket hemma i huset kommer naturligtvis att bli fint och mitt och bra så småningom det också, men känslan av att ha ett bibliotek som är ”bara ens eget” men som ändå är till för alla, det är en känsla som bara en skolbibliotekarie kan förstå. Alla skyltar som sitter uppe, de har jag gjort. Jag kan känna längs med ryggraderna och känna hur det pirrar till när jag drar över någon titel som känns extra viktig i hjärtat.
Nu är det naturligtvis inte så att jag brukar gå och tafsa på böckerna varje eftermiddag och känna mig upplyft, det är ju det faktum att jag bara ska få krama på dem några dagar till som gör hela skillnaden. Snart kommer någon annan pressa in sina favoriter och kanske till och med gallra bort gamla böcker som jag inte nänts plocka bort. Men det gör faktiskt inte någonting alls. Jag minns hur roligt det var att komma tillbaka förra gången jag var föräldraledig och gå på upptäcksfärd bland ”mina” hyllor och kunna hitta något nytt! Så det är absolut positivt det också.
En bok som plockar upp känslan av att få gå runt i sitt eget bibliotek, även om det är ens eget livsbibliotek och inte bara ett skolbibliotek, är den korta grafiska romanen ”The night bookmobile” av Audrey Niffenegger. I den råkar en kvinna av en slump gå på en bokbuss som visar sig innehålla alla de böcker hon läst i sitt liv. Böckerna går inte att låna, det är bara en samling med hennes eget intellektuella kapital. Varje textrad hon sugit till sig. Till och med en gammal dagbok. Upplevelsen färgar henne så mycket att hon väljer att själv bli bibliotekarie och drömmer om att en dag själv få jobba på ”The Library” med alla människors alldeles egna samlingar. Av just lånat, bytt, köpt och fått. Den där ömheten som kvinnan bi boken känner, den tror jag att många kan känna igen sig i när de går längs med raderna i sitt eget bibliotek. Må det vara vardagsrummet, jobbet eller kanske barnrummet hemma hos föräldrarna. Och mitt bibliotek står förhoppningsvis kvar om ett åt när jag kommer tillbaka igen. Något färändrat, men förmodligen till det bättre.
Jag förstår precis hur du menar! Och håller med om varenda ord. Just den där ”mitt bibliotek”-känslan saknade jag så mycket när jag bytte jobb för något år sedan till ett spännande-utveckla-skolbiblioteks-jobb att jag faktiskt inte fixade att jobba kvar där. Efter bara något halvår sökte jag mig tillbaka till skolan, och skolbiblioteket, och numera sitter jag där igen. I ”mitt” bibliotek. Och jag älskar det!
Eller hur! Man blir varm i magen när man tänker på alla böcker som är ens egna men som man ändå generöst kan pracka på andra hur mycket som helst.
Ja det här känner man ju igen. Har nu jobbat ett läsår på ”mitt” skolbibliotek efter en föräldraledighet. Kommer ihåg att jag hade lite svårt att släppa taget men efter ett tag får man ju annat att tänka på 🙂
Lycka till!
Ja, visst. Men som sagt, lika roligt att komma tillbaka också och upptäcka allt nytt.:-)
Vi är tre som jobbar i mitt skolbibliotek. Själv har jag bara jobbat där i ett och ett halvt år medan de andra jobbat 15-20 år. Så det är inte ”mitt” bibliotek, den känslan känner jag inte igen mig i… Men mina hyllor, absolut – och mina avdelningar som jag känner starkt för.
Du får vårda dina vrår lite extra. Stå och vakta dem emellanåt och poppa fram som en jack.in-the-box och tipsa när någon närmar sig ”dina” hyllor.:) I övrigt väldigt lyxigt med flera skolbibliotekarier på ett skolbibliotek!
Åh, så fint skrivet. Både känner igen mig och inte. Jag började jobba på ”mitt” skolbibliotek (som också är ett folkbibliotek) för två år sedan och tog över efter en bibliotekarie som jobbat där i många år. Jag har precis börjat känns sådär som du beskriver, samtidigt är vi också tre som jobbar där – fast aldrig samtidigt – så vi sätter väl alla vår prägel på det lilla biblioteket. Skiftar mellan det här biblioteket och stadsbibblan och skillnaden är verkligen enorm.
Ja, men det blir ganska snabbt ens eget. I alla fall valda hyllor som man månar lite extra om.:)
Det är sant. Seriehyllan har markant utökats (och gallrats…) sen jag började 🙂