Idag är det mammornas dag

Idag firas det mors dag runt om i landet och vi här på kulturkollo vill förstås passa på att tipsa om böcker/filmer/musik som på något sätt handlar om mammor/morsor och mödrar.

Fanny: Jag kan ju inte låta bli att fastna för de trasiga mammorna, de eländiga men ack så minnesvärda mammorna, som till exempelvis Eva Khatchadourian i Vi måste prata om Kevin och Bernice Carlson i Jag är den som ska komma. Den första är tämligen förfärlig och den andra lider av en psykos, som naturligtvis påverkar hela hennes familj och de två mammorna väcker helt klart motsättande känslor. Särskilt minns jag också mamman i Francesca, som gick från att vara familjen nav och stötta till en orkeslös skugga. Inte minst för att jag själv är en mamma som en dag inte orkade ur sängen, vilket emellanåt gjorde läsningen ganska smärtsam.

Viktoria: Mammor ligger ju onekligen mig varmt om hjärtat då jag vilken dag som helst ska bli mamma igen själv.

När jag var liten minns jag att jag läste en artikel om ”filmer du ej bör se när du väntar barn” och såg att Rosemarys baby var listad. Naturligtvis var jag tvungen att se den när jag väntade min förra och jodå, det blir omtitt den här gången också för nej, jag blir inte ett dugg skrämd. Snarare känner jag ett instinktivt släktskap med Mia Farrow som går där och oroar sig över att allt inte står rätt till i magen. Hyfsat övertygad om att jag inte bär på Djävulens avkomma dock.

Min andra mamma är idealbilden jag har i mitt huvud. Hur jag ser mig själv om 10 år och hur jag skulle vilja vara. Som inbiten Harry Potter-nörd måste jag naturligtvis välja Molly Weasley. Mamma till en hel drös rödhåriga pojkar och en viss Ginny… Hon verkar så snäll och mjäkig på utsidan men när det väl blir kamp på liv och död på slutet så visar hon sig besitta krafter som besegrar självaste Bellatrix Lestrange. Hon fixar, stickar, lagar mat och är stenhård på disciplinen för att fostra sin röda arme av sju stycken avkommor. Minns ni den här scenen? Precis så här vill jag vara som mamma. Orädd och beredd att gå genom eld och vatten för mina barn.

Helena: Mammor är såna där människor som alltid finns där och vet vad som är bäst för oss, eller som är så förfärliga att deras ungar är förstörda för livet. I alla fall i fiktionen, i verkligheten är de väl mer som folk är mest, bara lite bättre 😉 Mitt mammabidrag idag är en fiktiv mamma som faktiskt också är som folk är mest, hon är väldigt mänsklig Joyce Summers. Buffys mamma i numera klassiska tv-serien Buffy the vampire slayer finns länge i bakgrunden och oroar sig, hon vakar, funderar och gormar när det behövs. Men sen får hon kliva fram och förstå vad som händer och då visar hon sig vara totalt värdig den vetskap hon får bära. Flera av de bästa scenerna i serien tillhör Joyce och hennes (nästan) sista avsnitt The body är ett av de bästa, möjligen det bästa, avsnittet i serien. Ingen inbiten Buffyfantast har sett det utan att bryta samman.

Anna: Jag funderar på de där mammorna som så förfärligt gärna vill vara mammor men som inte klarar av att ta sig utanför sig själva. De som kontrollerar och påverkar sina barn så mycket att de nästan inte får lova att växa upp och bli självständiga. Tack Jeanette Winterson för dina fantastiska skildringar i Oranges are Not the Only Fruit och Varför vara lycklig när du kan vara normal? Ska jag sedan välja en mamma som jag själv drömde om att ha när jag var liten så var det Mrs Ingalls i Lilla huset på prärien. Jag fullkomligt älskade den serien, först som bok och sedan som TV-serie, och allra mest älskade jag lärarinnan och mamman Caroline.

Linda: Mammor ja, de är viktiga, betydelsefulla oavsett om de är bra eller dåliga. Alla mammor ger avtryck på något sätt. Mitt första val är Åkes mamma i När Åkes mamma glömde bort av Pija Lindenbaum. Där förvandlas mamman till en drake, som Åke måste ta hand om. Rolig och allvarlig på samma gång. Jag vill också lyfta fram Marilla Cuthbert, som inte var Annes mamma, men tog emot henne på Grönkulla. Motvilligt först utan tvekan, men med tiden växte kärleken fram.

Ulrica: Det finns en sagomamma som jag tycker alldeles speciellt mycket om. En mamma som är kärleksfull, jordnära och rak, och med en stor portion jävlar anamma – Lovis från Ronja Rövardotter.

Lotta: Jag väljer två mammor som är av det mer excentriska slaget. Mrs Bennet från Stolthet och fördom är en kvinna vars enda mål i livet är att få sina döttrar bortgifta, med vilka mål och metoder som helst nästan. Den andra minnesvärda mamman är dysfunktionella Edina Monsoon, från Absolutely Fabulous (Helt Hysteriskt). Båda mammorna är komiska och underhållande, men kanske inte lika roliga att ha som sina mammor på riktigt.

Carolina: Först ett tips om en mamma som har svårt att knyta an till sitt barn, men som när hon försöker få hjälp blir bemött med misstänksamhet och överlägsenhet eftersom hon är tonårsmamma. Boken heter Älgbarnet och är skriven av nyligen ALMA-prisade Meg Rosoff, och är en lättläst pärla till ungdomsbok. Det är verkligen en liten älgkalv huvudpersonen får, via kejsarsnitt förstås, men omgivningens reaktion på den lilla älgen är helt absurd – de verkar verkligen tycka att problemet ligger i mammans unga ålder snarare än i att det är en älg hon har fött. Helt galet, mycket roligt – men också med en hel del att fundera på.
Sedan vill jag ha med en bild av en åldrad mor som är en del av det eviga och trygga, det hemma som alltid är och ska vara som det alltid har varit:

Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Ord intill ord stod klöveräng
och mogen råg och blomstersäng,
och Han som över allting rår
från år till år.

Där låg i solen gård vid gård
inunder Herrens trygga vård,
och klara klockor ringde fred
till jorden ned.

Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.

Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet.

Pär Lagerkvist