av 
Vi sticker medvetet ut hakan den här veckan och borstar bort vår bokbloggargullighet. Vi sågar och dissar som aldrig förr och idag har det blivit min tur. Jag tänkte skriva om de där böckerna alla verkar älska. De som alla bloggare hyllar och som syns i var och varannan tidning och debatteras i Babel. Vad är det egentligen för fel när de här böckerna faller platt? Är det mig det är fel på? Är jag trött? Eller är jag (hemska tanke) helt enkelt för korkad? Kanske är det så att boken egentligen ett fall av kejsarens nya kläder, eller så är det bara fel tillfälle att läsa just den här boken.
Ta hand om min mor av Kyung-sook Shin är en sådan bok som verkligen fått mig att fundera över min intellektuella förmåga. Den har fått massor av priser och hyllats av hur många som helst, men för mig var det bara en oerhört långsam och tråkig bok. Vad var det egentligen jag missade?
Eller Suzanne Brøgger som ska vara en sådan legend. Nu valde jag kanske fel bok, men Till T kan vara den märkligaste bok jag läst. Osammanhängande och märklig om en totalt dysfunktionell familj och jag var ganska glad när resten av bokklubben också dissade. Då var det i alla fall inte bara jag som var dum.
Vad som är så himla fantastiskt med Per Olov Enquists Liknelseboken förstod jag inte alls då jag läste den. Nu fattar jag att en självbiografisk bok kanske inte alls är som en historisk roman, men eftersom historiska romaner inte riktigt är min grej blir jag inte så sugen på att läsa något mer av Enquist efter att ha läst den så kallade ”rumpboken”. Tror inte att det var tillfället, utan boken det var fel på.
Däremot skulle det ha kunnat vara fel tillfälle som jag läste Nick Hornbys ungdomsbok Slam. Jag har gillat i princip allt han skrivit, men här blev det i det närmaste platt fall. Ibland är det helt enkelt inte rätt att läsa en bok, trots att den på pappret borde funka ypperligt. Små svarta lögner av Sharon Bolton är ett annat exempel där jag skyller på tidpunkten för läsningen, då jag brukar gilla det författaren skriver.
På samma sätt kan vissa böcker passa perfekt just när den blir läst och därför stanna kvar i minnet som en fantastisk läsupplevelse, trots att alla andra verkar överens om att boken i fråga är något av det sämsta som skrivits. Paulo Coelhos bästsäljaren Alkemisten är en sådan bok för mig och ibland är det allt lite pinsamt att erkänna. Så är det i alla fall. Tro det eller ej var det just den boken jag behövde just då mitt i min stundande 30-årskris.
Jag tillhör också den stora skara som älskade Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart, som jag läste på engelska med titeln We were liars. Det kanske var översättningen Carolina eller så fattade du helt enkelt inte grejen, eller så var det fel tillfälle eller …
Däremot fattade jag verkligen inte grejen med Jellicoe Road av Melina Marchetta, som jag påbörjat en gång på engelska och två gånger på svenska. Objektivt bra hävdar vissa, men jag fastnade inte alls. Inte för att den var objektivt dålig, men för att jag inte alls fastnade för varken personer, intrig eller språk. Den finns i alla fall med på Kulturkollos lista med 100 bra böcker för unga och det är INTE jag som placerat den där.
Och så författarna då. De som jag inte gillar. De tillhör ofta samma kategori, nämligen ”det manliga geniet”, där väl även Enquist kvalar in. Han som får göra lite som han vill bara för att han anses vara så fantastisk. Männen dyrkar honom och trots att han inte sällan är en riktigt mansgris verkar kvinnorna älska honom också. Stig Larsson är en sådan författare. Så förälskad i sitt ego att han bryter alla tabun han kan och alla verkar vara okej med det. Obegripligt.
Jag vet inte riktigt vad det är som irriterar mig med Karl Ove Knausgård, men jag tror att det bottnar i hans självklara övertygelse om att allt som har med honom själv att göra är intressant för alla. Att han kan skriva hur många sidor som helst om sitt eget navelskåderi och ändå räknas som allmängiltig. Det är inte bara Knausgårds fel mind you, det handlar om vår syn på kulturen och vilka som har rätt att ta plats där.
När en kvinna skriver något handlar det om kvinnor, men när mannen skriver något handlar det om mänskligheten. Som att Doris Lessing beskrevs som ”den kvinnliga erfarenhetens epiker” då hon tilldelades Nobelpriset. Ingen man skulle få epitetet ”den manliga erfarenhetens epiker”.
Finns det då inget så kallat manligt geni som jag kan tänkas hissa? Kanske inte direkt hissa, men visst kan jag ibland charmas av Horace Engdahl, som är ganska så skarpt och ibland riktigt rolig mitt i all egodimma. Jag är glad att jag inte behöver umgås med honom och före detta frun Ebba Witt-Brattström till vardags. De har ego så det räcker och blir över båda två. Hon gjorde mig helt vansinnig under Stockholm Literature förra året med ett ego som skulle få vilket manligt geni som helst att bli avundsjuk. Istället kan jag själv beundra författare som utan tvekan är riktigt smarta och kunniga, men som inte har något behov av att trycka upp det i ansiktet på folk. Bea Uusma är en sådan person. Henne vill jag hissa. Lena Sundström är en annan och det är också hennes fantastiska bok Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar har inspirerat till rubriken på det här inlägget.
En hel del diss alltså, men också en aning hiss också. Nu ska jag vara en snäll och gullig bloggare ett tag för att väga upp. Och ni som klagar på att bloggare gullar för mycket får vara tysta lika länge.
Jag förstod heller aldrig hypen med Jellicoe Road. Jag tyckte inte illa om den heller, men den var ”helt OK bok”, men inte mer än så.
Och Kanske är det allt du behöver veta? Helt inkompatibel med mig. Miljön, familjestämningen, framsidan, upphaussningen, twisten som inte var så omstörtande… och, ja, miljön igen. Jag har någon aversion mot amerikansk östkustskildring (det är komplicerat), så vet inte varför jag trodde jag skulle gilla denna.
Jag brukar ju gilla amerikansk östkust och älskade twisten även om den inte var helt oväntad. Men Jellicoe Road kommer jag nog aldrig att läsa.
Blir lite förvirrad. Älskade Jellicoe. Marchetta är från Australien, utspelar sig verkligen inte romanen där?
Jellicoe road (som jag också älskar Lyran) utspelar sig i Australien, det är Kanske är det allt du behöver veta som är amerikansk östkust.
Jellicoe Road förstod inte jag heller! Jag kom igenom den, men det där älsket alla andra pratade sig varma om infann sig inte. Det var en okej bok, absolut inget mer.
Knausgård, ja… Jag tvingade mig igenom två av Min Kamp-böckerna för att min vän tycker att serien är så fantastisk. Fast nej, det gick inte. Jag blev bara oerhört provocerad och arg! Sedan höll jag på att gå fram till honom och hälsa (för jag hade ju stirrat på hans bild på böckerna så länge) när jag såg honom vid fukostbuffén på Legoland. 🙂 Först i allra sista stund, med barnens pannkakor i högsta hugg, kunde jag hindra mig.
Det där med att hälsa på kändisar har hänt mig några gånger. Trodde t.ex. att Peter Birro var en förälder till en elev, men så var det ju inte …
Min pappa skapade en hel vänskapsrelation med Björn Skifs (han handlar på samma Hemköp som vi) bara för att han en gång började säga hej. Till slut stod de och pratade hur det var med familjen, om gräsklipparen fungerade osv. Väldigt märkligt. Det draget ligger nog i släkten.
Det låter som en novell av Jonas Karlsson 🙂
Låter rätt så trevligt ändå! 🙂
Jag förstår inte heller Enquist. Eller ja – jag har bara läst Uppenbarelseboken, som vi väl läste ”tillsammans” i GP:s cirkel, och nä, jag fattade ingenting av dess storhet. Har därmed inte läst något annat av honom heller, vilket förstås är lite barnsligt – jag borde ju göra det. Och jag är lite nyfiken på den där Livläkaren… kanske. någon gång.
Jag har inte heller läst Coelho, men är både frestad och… inte. Jag blir lite skeptisk när folk antingen hyllar till skyarna som det bästa de läst, eller tycker att det är förskräckligt.
Känner lite likadant inför Murakami. Har bara läst Norwegian Wood själv, och gillade väl den helt okej, men kan inte riktigt komma mig för att plocka upp de andra. Kanske en dag – men inte idag. 😉
Alltså, jag har läst annat av Coelho som har varit rätt så mediokert. Tror att det handlade mycket om att det var rätt bok för mig just då. Murakami gillar jag skarpt däremot. Älskade Norweigan Wood!
Det här inlägget var det roligaste jag har läst på länge 🙂
Jellicoe road läste jag faktiskt precis ut. Jag tyckte den var väldigt bra, men att höja den till skyarna? Nej, det är inte aktuellt.
Knausgård vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Tog mig igenom den första av hans Min kamp-böcker. Det höll på att ge mig lästorka och depression för resten av livet. Och jag överdriver inte.
Kul att du gillade! Det är alltid lite nervöst att dissa så här. Någonstans kan jag inte riktigt släppa idén om att jag borde läsa Jellicoe Road, men Min kamp känner jag att jag klarar mig utan. Efter din varning blir jag ännu säkrare på det.
Jag läste också Jellicoe Road och kände att jag borde gilla den, så himla mycket, men tyckte inte direkt nånting. Så här efteråt har jag svårt att komma ihåg vad den handlade om.
Sedan är det flera författare på din lista som jag aldrig ens försökt läsa för jag tror att jag inte kommer att gilla dem, Coelho, Enquist, Stig Larsson …
Däremot älskar jag Suzanne Brøgger, men det är mer som person än som författare om jag ska vara ärlig. Biografin, Krukke, som Louise Zeuthen skrev tycker jag är jättebra. Creme fraiche, not so much. Däremot är jag väldigt sugen på att läsa Til T efter att ha läst biografin, jag tror att det krävs förkunskaper för att fatta!
Det kanske är orättvist att hålla kvar vid en avog inställning, men det finns så många böcker jag vill läsa så jag ser det som ett smart sätt att hålla TBR-hyllan tunnare! Och så är det roligt att vara anti ibland också.
Jag absolut älskar Suzanne Brøgger som person och kommer absolut att ge henne minst en chans till. Vissa författare är värda det. Men ja, det är rätt skönt att få dissa ibland. När det gäller Jellicoe Road kan jag dock inte riktigt släppa att det borde vara en bok för mig, men jag kanske läser något annat av författaren istället.
Jag log när jag läste dina kommentarer om Ebba Witt… Kul med en kvinna som har det über-egot. Såg intervjun med henne i Babel och jag tyckte att det lyste igenom att Jessika Jedin hade ovanligt svårt att styra utfrågningen. Ebba tog över. Jessika som ju annars är helt strålande.
Hon har en tendens att ta över den goda Ebba W-B. På ett mer eller mindre respektfullt sätt.
OH, ja, Knausgård. Nu har jag släppt det men det är något visst med hyllade svåra män som bara är såååå viktiga och begåvade och självupptagna att alla deras brister ska förlåtas. Och som inte gärna kan reflektera kring hur det påverkar folk runt omkring. Nja, jag var rätt skeptisk. Men nu var det länge sedan jag läste honom och har börjat inta en mer förlåtande attityd. Så farlig var han kanske inte ändå.
Den där cykloptexten gjorde att jag gick igång igen.
Jag fattar inte grejen med Jonathan Franzen och Lena Andersson, och det är inte mig det är fel på utan dom och alla andra.
Håller med om Lena Andersson. Gillade inte Var det bra så? och inte heller Egenmäktigt förfarande. Läste inte ens ut Utan personligt ansvar. Nu blir det nog inga fler. Franzen tror jag inte alls är för mig och har inte ens läst.
Jag har också jättesvårt för Lena Andersson, gillade Var det bra så? men sen tar det stopp. Franzen är intressant för honom började jag gilla efter ett seminarium på bokmässan, sen läste jag den dr oändliga boken med alla småfåglarna (Frihet) och nu avskyr jag karln (och nser att han var väldigt pompös på bokmässan dessutom…)
Pompös känns som ett bra ord att beskriva Franzen, säger jag som inte ens läst en bok av karln. Tegelstenar ska verka superduperintressanta om jag ens ska fundera på att läsa.
Jag gillar inte gubbar som breder ut sig, särskilt inte om sig själva 😉 Och inte gubbar som skriver sunkigt om sex med unga flickor. Eller pratar om det i TV. Jag gillar heller inte floskler eller författare som skriver ansträngt ”vackert”. Jag gillar sällan roliga böcker, Ove är ett undantag.
Håller med. Sunkiga, sexfixerade gubbar går utmärkt att klara sig utan även om vissa av dem till och med lyckas knipa ett nobelpris. Läser sällan roliga böcker, men Ove gillade jag liksom det mesta av Erlend Loe och allt av Roddy Doyle. Mia Skäringer funkar ofta bra också. Det ska vara elände blandat med humor, annars kan det kvitta.