Mina 10 största besvikelser det senaste året, eller ”Hurusom Carolina plockade fram stora motorsågen”

Om jag nu läser en bok och inte gillar den? Då skriver jag det i min blogg.  Det jag alltid försöker är då att skriva varför jag inte gillar den – vad jag saknar, vad som kunde varit bättre eller vad det är som tydligen inte funkar för mig när det så uppenbart gör det för massor av andra människor (hej Kanske är det allt du behöver veta, känner du att jag tittar på dig nu?) Sen finns det förstås en hel del böcker som jag tycker så illa om att jag inte avslutar dem, men dem brukar jag inte skriva om på bloggen. Jag har en 50-sidorsgräns – gillar jag fortfarande inte efter 50 sidor så lägger jag ned boken. Är det en sån där som jag nog hade velat veta hur den slutade ändå, så tjuvkollar jag i slutet och lägger sedan ned den.

De här tio har jag nästan alla läst till slut, trots att jag inte tyckte om dem. Det kan vara att de är recex, eller att de är böcker i serier jag vill veta hur de slutar. Samtliga har jag ju verkligen velat läsa, till och med gått och längtat efter, men blivit så gruvligt besviken när jag läste.

Glastronen av Sarah J. Maas
Men den såg ju så snygg ut? Fantasy, ung lönnmörderska, uråldriga hemligheter från förr begravda under slottet av glas? Dödlighet och elegans kombinerade? Vad kunde gå fel med det? Vad hände?

Pastor Viveka och tanterna av Annette Haaland
Mysdeckarfeelgood i Gamla Enskede borde varit min kopp te. Men det här blev bara så platt, och slutet faktiskt rena fnisskatastrofen.

Bårhuset av Douglas Foley
Douglas Foley skrev böckerna om Habib som jag gillar massor, och Shoo Bre och Shoo Len, och här skulle det då bli novellsamling för unga med absurda berättelser. Klart jag läste! Men snälla nån vad besviken jag blev. Är det verkligen samme Foley?

Enklav av Ann Aguirre
Hur blev det så här då? Med tunnelboende, enklaver och grejs? Och varför är allt detta viktigt i halva boken men bortglömt så fort de kommer upp på ytan? Och översättningen? Den är verkligen inte bra… jamen kolla! Det är ju samma översättarpar som till Glastronen!

Splintered av A.G. Howard
Splintered fick, trots den snygga framsidan, mig att inse att psykadelisk mysko-fantasy definitivt inte är min grej.

The Adamantine Palace av Stephen Deas
Det är ju drakar!! episk fantasy med drakar, och fin framsida, och en intressant värld… hallå, Carolina, är du säker?? Jepp, mycket säker. Mycket besviken.

The Hundred Thousand Kingdoms av N.K. Jemisin
Nytänkande fantasy i annorlunda miljö, som har hyllats på diverse håll… men som fick just den här läsaren att bli fullständigt förvirrad och inte så lite uttråkad. Antingen så håller sig gudarna till skapelsemyten, eller så finns de på riktigt här hos oss – men inte bägge, samtidigt, hopblandade med tusen maktintriger, tack så väldigt mycket.

The Fiery Cross av Diana Gabaldon
Va? Har jag med en Outlander-bok på denna skammens sågade lista? Hur? Hur?? Jo, den där Diana Gabaldon kan som få andra dra in en i en berättelse – men hon kan även som få andra bajsa onödiga ord sida upp och sida ner, och ändå tvinga en stackars läsare att hänga med eftersom den stackars läsaren vill åt de där odödliga partierna som ju kommer då och då i de där oääääändliga tegelstenarna. Men i den här blev det för mycket.

Spirit Animals 1: Vild av Brandon Mull
En fantasyserie för barn, där varje bok i serien är skriven av olika författare? Där sådana som Meggie Stiefvater, Marie Lu och Brandon Mull var med och skrev varsin bok? Barn som fick varsitt andedjur, lite som en daemon, i huvudrollerna? Vad kunde gå fel med det? Efter två genomlästa böcker konstaterade jag att nej, allt blir inte bra bara för att det har stora författarnamn och massiv marknadsföring inblandat.

Evighetens rand av Ken Follett
Jag tyckte verkligen mycket om Giganternas fall och Världens vinter, de första två böckerna i Folletts 1900-talstrilogi. Men den här? Den läste jag aldrig färdigt ens.

Bild: Woodsman av :jovian:  (CC BY-NC-2.0)