Macbeth och jag

“Shall I compare thee to a summer´s day?” Ja, jag minns fortfarande hur min lektor I engelska vid universitetet totalt dissekerade den dikten och för alltid förändrade min syn på Shakespeare och hans sonetter. Jag tänker bespara er ett referat av den lektionen som jag ändå tyckte var helt briljant och fullständigt underbar eftersom jag hade älskat Shakespeare i åratal innan dess och trots allt uppskattade att bara få prata om hans texter. Även om allt inte var i så positiva och romantiska ordalag som jag dittills använt.

I början av året var jag och såg den senaste filmatiseringen av Macbeth med Michael Fassbender och Marion Cotillard. Även om det är en riktigt bra filmatisering som trots att den kortat ner pjäsen en hel del har behållit de viktiga och för handlingen avgörande bitarna. Det är vackert foto, fin musik och fantastiskt språk. De hymlar heller inte med våldet i pjäsen även om det vackra fotot, slow motion-scenerna och musiken gör att det framstår ganska estetiskt tilltalande.

Jag har ett särskilt förhållande till just Macbeth. Även om Sonetterna nog var det jag upptäckte först av Shakespeares produktion och Hamlet hade en enorm effekt på mitt bultande tonårshjärta så har ingen annan text cementerat Shakespeare som den störste för mig på samma sätt som Macbeth.

Jag minns inte första gången jag stötta på den skotska pjäsen (och jag tänker att det är ok att skriva ut hela namnet eftersom jag ändå inte säger det högt) men jag vet att när jag började gymnasiet så hade den redan en fast och självklar plats i mitt hjärta. I årskurs 1 valde jag att läsa pjäsen som roman och skriva en recension av den till svenskan. Jag vet, kan man bli mer pretto? Misstänker att jag i bokbloggarsammanhang kan känna mig rätt trygg här dock. Redan då satt handlingen som berget i mig och jag kunde inte förstå vad min lärare menade med att det inte framgick tydligt i min text att jag hade förstått att Birnamns skog faktiskt inte vandrade på riktigt mot Dunsinane. Det tyckte jag var självklart?

Här någonstans förälskade jag mig också konstigt nog i Skottland, en kärlek som finns kvar. Med lite distans till det hela så kan man ju undra vad det var i Shakespeares allra mest dystra pjäs som fick mig att längta till hederna och sedan till språket, whiskyn och säckpiporna. Den är ju faktiskt rätt igenom helt förfärlig, pjäsen. Det händer nästan ingenting positivt på hela tiden. Dock en känsla som nog tilltalar just många tonåringar. Dessutom finns här inslag av magi och häxor, av kungar, hämnd och äregiriga kvinnor som förgås av samvetskval. Det saknas onekligen inte dramatik.

Åratal senare fick jag chansen att läsa 1p Shakespeare på universitetet, något som i det här fallet innebar att vi under en termin läste Macbeth och såg en filmatisering från 1971 av Roman Polanski. Scen för scen gick vi igenom varje ords betydelse och man skulle kunna tro att det för alltid fördärvat intrycket av pjäsen men tvärtom förhöjde den upplevelsen något enormt. Jag är så ledsen för att jag sedan lånade ut mitt exemplar av pjäsen, med alla mina anteckningar i, för jag fick aldrig tillbaka den och innan dess hade jag ingen aning om att symboliken var så enorm i den här pjäsen. Dessutom är det rätt många för tiden typiska ord som man missar när man mest ser till handlingen och psykologin bakom karaktärerna i stort.

Och det är väl kanske just där förresten, som Shakespeares och Macbeths storhet verkligen ligger. I psykologin i kombination med språket. Ingen kan argumentera mot att han var en lingvist utan dess like. Han var dock även en människokännare av rang, vilket gör att handlingen i hans pjäser överlevt århundranden. Även om Macbeths och Lady Macbeths liv ligger ljusår från ens eget så är det lätt att identifiera sig. Karaktärerna är lika levande nu som då. Även om jag kan erkänna att jag föredrar de uppsättningar som håller sig till originalet och inte förlägger handlingen till en annan tid eller plats. Med några få undantag förstås. Baz Luhrmanns ”Romeo & Juliet” och Ian McKellens ”Richard III” är ju briljanta t ex.

Vad tänker ni om Macbeth? Finns det någon annan pjäs ni föredrar?