av 
Det kan tyckas lite udda att ägna ett inlägg under en Shakespeare-tema åt en annan snubbe men ibland får man faktiskt vrida lite på saker och ting för att komma fram till något annat.
David Tennant har betytt mycket för min nutida relation till Shakespeares dramatik, och det är inte bara jag som gör kopplingen – han fick äran att (tillsammans med Catherine Tate) leda galan Stjärnorna firar Shakespeare från RSC och BBC förra helgen. Den finns förresten på svt play till 15 maj. Om galan kan sägas att det alltid är svårt med smakprov av teater/balett/opera men att jag gillade Ian McKellens tal från Sir Thomas Moore bäst, och så Macbeth-smakbiten med Rory Kinnear (jag måste se Macbeth på riktigt någon gång!). Och så ägde Judi Dench (henne vill jag se på scen som ”Hamlet, the dame”). Och David Tennant själv måste någon gång göra Puck i En midsommarnattsdröm, han är som klippt och skuren för den rollen).
Men om David Tennant då. Mitt första möte med honom var inte som jag förstår brukligt är via Harry Potter utan genom Doctor Who. Han är min favorit bland de skådespelare som varit doktorn. Tror jag. Sen blev det Broadchurch och Jessica Jones och nu älskar jag honom nästan inte längre, hans Kilgrave är så frånstötande att jag inte vill ha David Tennant i vardagsrummet längre. Inte lika gärna i alla fall.
Och så Shakespeare-kopplingen. David Tennant har gjort en hel del Shakespeare faktiskt. En uppsättning av Mycket väsen för ingenting, med Doctor Who-kollegan Catherine Tate, som jag skulle kunna göra lite vad som helst för att få ha upplevt, de är väldigt bra ihop de två och framförallt Catherine är ett komiskt geni. Tennant har också gjort Hamlet i en uppsättning som jag har på dvd och tänker att jag ska använda mig av nu snart för att tvätta bort Kilgrave-känslorna. Sen var det ju så att David Tennant råkade vara Richard II i London samtidigt som jag skulle till Stratford upon Avon (underbar liten stad för övrigt och teatern! Blev helt tårögd av längt när jag såg The Swan theatre där galan sändes från i lördags) och se Wolf Hall 2014.
Richard II såg jag på The Barbican i London (där de också huserat Benedict Cumberbatch i Hamlet, som jag inte hann få några biljetter till). Det var där jag såg dvdn The Hollow crown (som jag redan skrivit en text om här på Kulturkollo) första gången, det ena ger det andra… Det var också där jag förstod att jag visst kan nog bra engelska för att hänga med i en Shakespearepjäs utan textremsa.
När jag i tonåren, då jag redan börjat läsa Shakespearepjäser för att de på alldeles egen hand lockade mig, mötte Kenneth Brannaghs filmvärld var det något nytt för mig. Mycket väsen för ingenting blev en favorit men det var nog ändå framförallt de där mastodontlånga filmerna som Henry V som drog in och slukade mig. David Tennant har jag följt till en annan plats – till ursprungsplatsen, teatern. Att jag vågade testa att gå på en Shakespeareuppsättning i England gav teatersjälvförtroende.
Det som alltid lockat med Shakespeare är att han är så mångfacetterad, att han är relevant, att han visar på det allmänmänskliga (japp, jag kan tänka som en dramatiker för 400 år sen tänkte att en kung tänkte, vi pratar samma språk). Han är mästerlig på att utforska mänskligt mörker och djup men samtidigt lika mästerlig på att få mig att känna igen och skratta.
