av 
Här har nu pratats om saker som ostar, tulpaner och coffeeshops som sånt man tänker på när man tänker på Nederländerna. Hög tid att någon pratar om det nederländska måleriet – för det var det första jag tänkte på när Nederländerna kom upp som tema. Och av måleriet först och främst den nederländska guldåldern: 1600-talet. Fast jag kan inte skriva om måleri och Nederländerna utan att ha med några ord om en 1800-talskonstnär på vars tavlor färgen ännu inte helt torkat, tydligen.
1600-talet, guldåldern, var då Nederländerna verkligen var ett land att räkna med. Det restes och handlades och byggdes – och så målades det. Rika människor har råd att köpa konst, och råd att beställa porträtt på sig själva. Och även om det förstås målades så mycket mer än porträtt så är det oftast dem jag finner intressantast. Människor! Som har funnits på riktigt! Frans Hals är nog min favorit, tror jag. Han gjorde mängder med porträtt – många med så där stelt uppställda människor fyllda av sin egen viktighet, rikedom och stundens allvar. Men han gjorde andra, där människorna mer stiger fram ur tavlan och tar tag i dig, människor med liv!De har skrattrynkor och stora flin, de plirar mot betraktaren, eller så struntar de helt i betraktaren och festar loss helt vilt med glaset i hand. Slitna människor, men så äkta och det känns som att du skulle kunna stöta på dem nere på stan. Bara i något annorlunda kläder och med andra frisyrer, kanske.
Även i Rembrandts måleri finner jag faktiskt porträtten mest intressanta – inte minst alla hans självporträtt. Men här vill jag ta med ett annat av hans mest kända verk: Anatomy Lesson of Dr Nicolaes Tulp. Den fanns på utsidan av en lärobok jag hade en gång i tiden, och den har jag suttit och studerat många gånger (under lektionstid, när jag säkert borde gjort något annat). Ansiktena! Den där öppna armen!
Av Johannes Vermeers verk väljer jag Lady Writing A Letter with Her Maid eftersom den har med de saker jag förknippar med honom: Människor i färd med att göra vardagssaker, till synes helt omedvetna om att de blir avmålade. Ljuset som kommer in från ett fönster och ger intressanta skuggor. En noggrant återgiven interiör med fina detaljer som möbler, prydnadssaker och tavlor. Och så det rutiga golvet… detta rutiga golv som var nästan det första som mötte mig när jag läste Miniatyrmakaren (Burton), då när Nella kommer till sitt nya hem och kommer in i hallen. När jag läste Miniatyrmakaren såg jag hela tiden Vermeers målningar framför mig. Vill man verkligen att Vermeers miljö och värld ska få liv ska man förstås läsa Flicka med pärlörhänge (Chevalier) – den ger en bakgrund åt målningen som känns helt trovärdig.
1600-talet tog slut och jag hoppar raskt över 1700-talet, till den där killen som levde 1853-1890: Vincent Van Gogh. Hans liv var inte långt, och själva målandet kom han inte igång med förrän på slutet, och då dessutom när han hade flyttat ifrån Nederländerna. Men som jag älskar det han målade! Färgerna! Så tjockt pålagda! Det går att se penseldragen, och det fascinerar mig. Och även om detaljerna är så grova (nästan som pixlar) så blir helheten något alldeles fantastiskt. Hos Van Gogh har jag så många favoriter att jag har svårt att välja… men de här: Starry night för just färgerna. Och så Almond Blossoms eftersom det är den vi har på väggen hemma och den som möter mig varje gång jag går nerför trappan. Älskar den!
