av 
Det var när jag pratade med barnen om Anne Frank som jag började gråta. För att… ja, för att det är omöjligt att inte. Den där reaktionen satte igång en massa tankar om henne och om oss, om symboler vi skapar för att klara av det – allt.
När paren i Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank pratar om Anne Frank så är det inte flickan de pratar om. Det är gömstället, att gömma och bli gömd. När Hazel och Augustus reser till Amsterdam och talar om Anne Frank i Förr eller senare exploderar jag handlar det också om annat, och aldrig egentligen om Anne.
Jag minns att jag läste dagböckerna i högstadiet och att flickan Anne betydde mycket för mig, för min förståelse av förintelsen. För att hon var lika gammal som jag och för att hon var så vanlig, så långt från en abstrakt siffra man kan komma. Och jag gjorde henne nog till en symbol för den lilla människan i det stora obegripliga. Men när jag berättade för mina barn om henne och svarade på deras förstagångsfrågor blev hon flickan igen. Hon blev 16-åriga Anne på väg in i gaskammaren (“vad är en gaskammare mamma?”) och där gick jag sönder.
Jag tror att vi behöver symboler för att göra världen begriplig, men jag tror också att vi ibland behöver plocka ner dem från piedestalen och se dem som människor. Ingen människa är enbart en symbol eller siffra och det är livsviktigt för oss att komma ihåg, särskilt i tider som dessa.
Åh, älskade Anne. Jag vet inte hur många gånger jag läst dagboken. Hon har verkligen blivit en symbol för alla unga som gick under i ett koncentrationsläger. Men det är hoppet jag minns mest från boken! Hur ungdomligt glad, nykär och hoppfull hon ändå kunde vara mitt i allt elände.
Jag kan även rekommendera Miep Gies bok om Anne Frank, nu hittar jag den inte på svenska annat än på Bokbörsen.
http://www.bokborsen.se/Frank-Anne-Gies-Miep-Ber%C3%A4/Anne-Frank-S%C3%A5-Minns-Jag-Henne/3909607
Åh, tack för lästips! Jag minns också den där livsglädjen och energin bäst, hur allt var så vardagligt (på ett bra sätt) mitt i allt.
Jag gick bara på mellanstadiet när min mor lånade mig sin sönderlästa upplaga av Anne Franks dagbok, samtidigt som jag fick en tom dagbok att själva skriva i. Att en människa kan rymma så mycket, vara så mycket, redan som barn! Tranströmer har fångat det mycket vackert i dikten Romanska bågar.
För några år sedan snubblade jag över en artikel med rubiken Anne Frank Abroad (Wilson, Katherine. World Literature Today, 2013:87:3: p28-33). Det var inte fan fiction, som jag först trott. Wilson skrev att Anne Franks dagbok användes i Kambodja för att få perspektiv på Röda Kmerernas folkmord. I Nordkorea lär den ha använts – som symbol – för att dra paralleller mellan USA:a president som Hitler, och nordkoreas befolkning som judarna.
Oj så intressant, ska kasta mig över den där artikeln i helgen – låter hur spännande som helst! Tack för tips!