En högläsningsbetraktelse

Högläsning. Finns det något mysigare? Jag vet att jag blev läst för som barn, jag minns böckerna men inte själva läsandet, men eftersom böckerna fyller mig med en väldig värme så vet jag att stunderna måste ha varit bra. När jag och min man först blev tillsammans ägnade vi oss åt massor av saker som vi nu inte hinner/orkar/ids, som korsord, yatzy och just högläsning. Vi läste Vems lilla mössa flyger och Kejsarn av Portugallien och så började vi på något ryskt tror jag.

När jag blev förälder var det där med högläsning en av de saker jag hade bestämda åsikter om och vägrade tumma på (hur många andra goda föresatser hade man inte? Hur mycket sprack inte det mesta så fort verkligheten var över en?). Bebis nummer ett var tre månader när vi införde kvällsboken. Varje kväll satt vi med henne i famn och läste Max blöja. Varje kväll, samma tid, samma bok. Sen när hon blev lite mer intresserad la vi till pussboken och sen Benny och Gittan och massor av annat. Men Max blöja hängde kvar i flera år. Sen kom barn nummer två och han fick ingen tremånadersrespit minsann, det var högläsning från dag ett (inte nödvändigtvis riktad mot honom, jag hade lovat mitt dåliga mammasamvete att aldrig säga nej till den nyblivna storasysterns läsönskemål…)

Vi läser fortfarande högt för den numera tio år gamla förstfödda och den åttaåriga lilla minstingen. Vissa i sällskapet påstår att de inte lyssnar, men det gör de. Vi har läst mycket bra sen vi började med kapitelböcker, de klassiska förstås, som Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta men också nyare pärlor som Spiderwick-böckerna och just nu Gregor från ovanjord. Så kan vi tala tyst om att vi tvingat igenom Gregor-läsningen efter bortåt tjugo böcker i Adam Blades oääändliga och svintrista Beast quest-serie. All läsning är bra läsning och åttaåringen älskar Tom, Elenna och vidundren, har till och med läst sista kapitlen i en särskilt spännande bok själv för att vi var för långsamma. Men. De är rena döden att högläsa! Det är upprepningar och könsroller från 1600-talet. Det senare har vi pratat lite om, och ett monster fick bli tjej istället för kille för att det ”kändes som ett tjejmonster”, men det går liksom inte att komma förbi att det är skräp i bokförpackning. Men det gör ingenting. Visst är det allra bäst när vi har en gemensam bok att längta till på kvällen men också när vi läser något riktigt skräpigt så är det ändå stunden som är huvudpoängen. Att få sitta tillsammans, nära, nära och uppleva något tillsammans, inuti. Det är själva meningen med allt vissa dagar.

Om bilden: lite off topic men när jag letade efter en passande bild till inlägget hittade jag den här, från en av mina favorittv-serier i fordom – Sagor för stora barn! Minns ni? Älskade ni? Grundlade ni också en djup och varaktig kärlek till John Hurt där och då?