Måste ha alla! Om bokserier som är snygga ihop.

När jag förrförra året ur lådan med nya böcker till biblioteket packade upp de två första böckerna i PAX-serien (Ingela Korsell & Åsa Larsson) och insåg att alla böckerna i serien skulle komma att ha en egen färg? Inte bara färgerna på omslaget utan även boksidornas kanter? (boksidors infärgning har säkert en korrektare term som jag inte känner till) Så att när man så småningom ställde upp hela bokserien i rad så skulle de se ut som regnbågen? Åhhhh… då triggades mitt Måste-Äga-Alla-Böckerna-Behov. Sicken tur att jag är bibliotekarie och då verkligen KAN köpa alla böcker i de där måste-äga-alla-serierna, och KAN gå till bokhyllan för att klappa dem. Hemma hade jag aldrig fått plats om jag hade låtit Måste-Äga-Alla-Böckerna-Behovet få sin vilja fram så fort det stack upp huvudet.

Jag blir verkligen helt lycklig över sådana där bokserier som är snygga tillsammans i hyllan. PAX-böckerna är förvisso ett himla bra exempel (de lånas förstås redan flitigt, men fatta hur lätta de är att bokprata om? De handlar om skräck, är ohyggligt spännande… och så visar man bara upp en 4-5 böcker tillsammans: ”och så är det en serie…”. Succé varje gång. Alla barn vill låna.) men det finns förstås många fler. Ta bara Salla Simukkas trilogi om Lumikki Andersson med Snövit-temat: Röd som blod, Vit som snö och Svart som ebenholts, där böckernas färger genomgående är rött-vitt-svart och där boksidornas kanter är infärgade i ”rätt” färg så att trilogin tillsammans blir så snygg att jag blir helt knäsvag. Måste-Ha-Alla-Behovet blir så starkt att jag nästan blir irriterad när någon av böckerna är utlånad så att inte alla tre får stå tillsammans i sin röd-vit-svarta elegans…

Eller ett av mina säkraste kort för att få lässvaga högstadieelever att vilja läsa: Sonya Sones prosapoesiböcker  Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet. Sätt dem bredvid varandra så att det syns att de bägge framsidorna hänger ihop! Sedan brukar det inte behövas så mycket mer pratande mer än att visa de korta textstyckena och att ”ena boken är tjejens berättelse och den andra killens, men det syns ju?”.

Någon gång på 90-talet tvingade jag mig igenom en hyfsat medioker boksamling med återutgivna romantiska böcker. Jag minns inte nu vad vare sig böckerna hette, vilka författarna var och vilket förlag som gav ut – men jag köpte prompt alla tio böckerna eftersom de alla hade vansinnigt snygga blommönster. Lite som blommiga tapeter, olika för varje bok men samma stil och de var så snygga tillsammans i bokhyllan. Till mig kan man tydligen sälja vilken smörja som helst bara den är snyggt förpackad…

Något som ställer till det för min inre vill-måste-behöver-ha-alla-böcker-i-en-serie-människa – det är när förlagen får för sig att byta omslag mitt i serien. Åh, så många gånger jag har irriterats över detta! Nu senast när Kopparhandsken, andra boken i Magisterium (Holly Black & Cassandra Clare), inte fick ha samma stil på omslag som första boken Järnprovet. Visst, jag gillar Kopparhandskens omslag som är fint, men hade hellre velat ha hela serien i samma stil. Inte ens som bibliotekarie ränner jag iväg och köper första boken i nytt omslag bara för att andra boken i serien byter stil. Nä, de får stå där och vara omaka i hyllan. Skandal. Jag blir fortfarande upprörd varenda gång jag går förbi Kerstin Giers serie Rubinröd – Safirblå – Smaragdgrön i bokhyllan. Inte nog med att bok 2 och 3 ser helt annorlunda ut än bok 1 – hela serien bytte namn från Tidlös kärlek till Ädelstenstrilogin. Min inre ordningsmänniska bara vrider sig i plågor…

Men hur rabiat jag än verkar så finns det faktiskt de som är värre än jag. Jag känner en kille som om han börjar läsa en bokserie måste 1. Äga hela bokserien själv innan han läser den, och 2. Måste äga alla böckerna i exakt samma format. Började han köpa bok 1 i pocket så ska han ha resten av böckerna i pocket också, så att de alla är lika höga i bokhyllan. Så ja, han kan gå och vara hur sugen som helst på att läsa fortsättningen på en serie, men han stillar sin längtan tills det att han kan köpa boken själv, i rätt höjd.

Ibland undrar jag lite hur jag själv kan hantera att bara ha böckerna i min Kindle, som ju är det sätt jag oftast läser mina böcker nuförtiden. Men det blir ju så att jag för e-böcker måste släppa på mitt alla-böcker-ska-hänga-ihop-krav. E-böcker är ju bara text, är bara sitt innehåll. Bra. (men… å så mycket tråkigare ändå?)

Översta bilden: Colors av Hector Milla (CC BY NC 2.0)