Kulturkollo konfererar: Generation Loss

Anna: Hörni, förlaget beskriver den här romanen som en korsning mellan Patti Smith och Patricia Highsmith. Vad tycker ni om det, stämmer det?

Linda: Nu har jag inte läst Patti Smith förvisso och kan inte riktigt se kopplingen till Patricia Highsmith, mer än att det är en psykologisk spänning som byggs upp. Jag tänker mer Gillian Flynn, Tami Hoag och Denise Mina. Elizabeth Hands prosa är helt klart svart och skitig. Det gillar jag.

Helena: Jag har inte läst vare sig Smith eller Highsmith (men det borde jag förstås…). Håller med dig Linda om paralleller till Mina och Flynn, och det svarta och skitiga. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om det.

Anna: Jag hade en bild av det svarta och skitiga men blev förvånad över hur vackert naturen ändå skildras i den här boken. Ljus och skugga är liksom hela tiden närvarande och  med fotografens blick så får jag som läser snabba ögonblicksbilder av miljöer och stämningar som i ett kick placerar mig mitt i romanen.

Fanny: Ja precis, Cass letar hela tiden motivet i allting – vrider och vänder på ögonblicksbilderna och letar skuggor. Hon analyserar världen och vad hon ser utifrån hela tiden. Hon lyckas kanske på så vis att stå utanför och behöver inte träda in i verkligheten.

Linda: Jag tycker om kopplingarna till bildkonst. Hur begåvad Cass Neary är och hur hopplös samtidigt. Jag går verkligen igång på hur hon träffar den mytomspunna Aphrodite Kamestos och hur två mycket udda konstnärer möts. Vad tycker ni om huvudpersonerna?

Helena: Jag stör mig jättemycket på Cass och hennes hopplöshet. Det är smärtsamt att se henne begå de där uppenbara misstagen (missbruk osv) och inte kunna stoppa henne… Utan den där trovärdiga beskrivningen av hennes talang och tidigare liv (det som hon blivit kvar i utan att märka när berömmelsen försvann och talangen slutade vara nog) skulle hon vara rätt obegriplig. Nu förstår jag mig på henne, men blir fortfarande jättearg på henne periodvis.

Fanny: Det är mycket smärta och mörker i Cass. Nästan så att man inte uthärdar det. Självdestruktiviteten personfierad. Jag älskar dock karaktärer som är obekväma. Jag drar inte helt osökt till Gillian Flynns Libby Day i Mörka platser och Cass Neary platsar helt klart i det facket. På något sätt så lyckas också Hand att få läsaren att känna sympati för henne på något märkligt sätt. En skicklig balansgång.

Anna: Det är inte särdeles långsökt att göra jämförelser med Lisbeth Salander. Eller är den jämförelsen helt galen?

Linda: Lisbeth Salander känns stabil i jämförelse med Cass Neary, men visst finns det likheter. Egentligen är hon ju en rätt osympatisk person, men jag sympatiserar med henne ändå. Tror det är sårbarheten som griper tag. Aphrodite är svårare att få grepp om, men det är kanske meningen? När någon blir mer myt än människa krockar det gärna.

Helena: Ja, Aphrodite får jag inget grepp om alls, men det är nog meningen som sagt, hon är den där ikonen som man inte kan komma nära, ens om man är lik henne som Cass.

Fanny: Nej, Aphrodite är svår att förstå och att sympatisera med. Men du är inne på något där Linda – myten om henne är större än henne självt.

Anna: Boken heter Generation Loss och själva begreppet får sin förklaring ganska tidigt i boken när Cass irriterar sig över de dåliga kopiorna av Aphrodites foton som hon hittar på nätet. För varje kopia blir kvalitén lite, lite sämre och till sist återstår bara brus och repor. Jag tycker det är en så fin titel, nästan poetisk!

Fanny: Jag har funderat mycket kring titeln. Aphrodite är övertygad om att Cass är en sämre kopia av henne och mycket av konflikten med ex.mannen handlar också om det. Vem som är originalet och vem som är kopian. Cass, som är så himla duktig på att trycka ner sig själv, ser nog också sig som en sådan. En kopia av människan som bara blir sämre och sämre och till slut bara blir ett brus.

Linda: Vad säger ni om deckarhistorien? Jag dras med, även om jag inte kan hjälpa att det känns lite krystat.

Helena: Jag dras också med men tycker som du Linda att den ändå känns lite påklistrad, som att den finns med för att den måste när det egentligen är annat som är viktigare. Som naturen och människorna och stämningen. Gåtan är inte omotiverad eller dålig, men den är långt ifrån huvudfokus, det är inte den jag bär med mig efteråt.

Fanny: Jag håller med er. Det är Cass som gör historien och är den intressanta delen. Deckargåtan blir en sidohistoria, som inte engagerar fullt ut och möjligtvis blir lite för spektakulär för min smak.

Helena: Jag har läst också nästa bok om Cass Neary – Available dark – som utspelar sig i musikkretsar (metal-musik närmare bestämt) i Norden, det är en djupt obehaglig och mörk bok som jag tyckte mycket om. Del tre, Hard light med Cass i London, kommer ut i dagarna. Har någon av er läst vidare om Cass Neary?

Linda: Jag ger mitt vanliga svar, jag har köpt och tänkt läsa. Snart … Låter dock lovande att bok två är bra. Jag gillar Cass Neary tillräckligt mycket för att vilja läsa mer och jag gillar definitivt Elizabeth Hands sätt att skriva.

Fanny: Nej jag är ju en sån där som bara vill läsa på svenska så jag får helt enkelt invänta översättningarna. Jag väntar otåligt.

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Generation Loss
Författare: Elizabeth Hand
Omslag: Pharmacy Sthlm
Förlag: Constant reader
Utgivningsår: 2016

Recensioner: Anna, Fanny[/box]