Passion är lidande

Nu för tiden ses passion som något positivt och säger någon att du är passionerad är det en komplimang. Men vad är det som är så himla bra med att vara passionerad? Egentligen?

Ordet passion kommer från latinets patio som betyder lida. Passion är alltså i grunden lidande. Inte så himla positivt. Och ändå sätter vi likhetstecken mellan passion och lycka. Vi vill ha en passionerad relation, ett jobb vi känner passion för och vara så där härligt passionerade och drivna och brinna för olika saker. Men vet ni vad som händer med saker som brinner? DE BLIR TILL KOL OCH ASKA! Lidande, kol, aska och utbrändhet. Vad är det för positivt med det? Glöd lite lagom istället.

Men nu skulle det handla om passion i fiktiv form. Det är något helt annat – åh så härligt det är! Den svulstiga, ångande heta romansen, den förbjudna kärleken, eller mord som begås på grund av svartsjuka. I fiktionen är det helt rätt. Det kan aldrig bli för mycket.

En bok som dyker upp i tankarna är Dagen efter av Lionel Shriver. Det handlar om Irina som lever ett tryggt, stabilt och tråkigt liv med Lawrence, passionslöst om man så vill. Och så möter hon Ramsey, spännande, farlig och passionerad. Raka motsatsen till Lawrence. Hon hamnar i en situation där hon kan välja att kyssa Ramsey eller låta bli, och här delar boken upp sig i två parallella historier. I vartannat kapitel fortsätter Irinas trygga liv med Lawrence och i vartannat kapitel berättas vad som hände när hon valde Ramsey och passionen. Väldigt smart, välskriven såklart eftersom det är Shriver, och en omtumlande, emotionellt jobbig bok att ta sig igenom.