av 
Många är de äldre släktingar som berättat om hur evinnerligt lång den där långfredagen kändes när de var barn. Trots att våren och ljuset var komna och skolan var stängd så skulle man vara tyst och tänka på allvaret i dagen, minnas korsfästelse och död. Radion spelade allvarsam musik och de vuxna gjorde så få sysslor som bara var möjligt. Stillhet och respekten för stillhet var norm.
Man kan snabbt konstatera att allt kommer igen. Oavsett om man är troende eller ej så har man en extra lång ledig helg framför sig när påsken stundar. Påsken är för många matens högtid, vi ska äta ägg, lax, lamm och vårens primörer. För många har det långsamma matlagandet blivit ett sätt att sakta ner livstempot. Svenskarna odlar sina passioner för det som tar tid, som får lov att ta tid. Vi brygger öl, stoppar korv och bakar surdegsbröd som aldrig förr. Vi lever också i tider när förlag efter förlag ger ut böcker om mindfulness och många människor runt om mig söker tystnaden och stillheten i olika sorters aktiviteter där man måste vara helt närvarande i sin kropp, tänk yoga, kajaking eller bergsklättring till exempel. För att inte tala om alla målarböcker för vuxna som svämmar över oss just nu. Den där vilan och tystnaden på långfredagen skulle kunna vara ett helt modernt påfund – eller möjligen ett grundläggande mänskligt behov.
But it’s perhaps most usefully understood not as a practice but a state: a moment-to-moment awareness of one’s experience, conducted in a non-judgmental spirit, and without undue focus on the achievement of any particular goal. (The Guardian, 160109)
Med önskan om en härligt långsam långhelg!
