av 
Den bibliska berättelsen har allt – kärlek, hämnd, ond bråd död och moraliska spörsmål. Det är inte konstigt att de används om och om igen i populärkulturen.
Det finns många författare som behandlat berättelsen (eller berättelserna) med stort B – Torgny Lindgren, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Pär Lagerkvist (missa förresten inte Barabbas från 1953 när den visas på SVT2 imorgon kväll!). Många! Men dem tänker jag lämna därhän idag, jag har redan gjort det både här och där. Idag ska det handla om tv-serierna.
Det finns många tv-serier med inslag av religiös och kristen myt. Där finns de oerhört tydliga som Dominion (som jag inte sett) och Angels in America (som jag sett, älskat och nu förstås måste se igen). Där finns de mer diffusa men med till exempel en tydlig frälsargestalt i förgrunden, som gamla klassiska En röst i natten eller mer aktuella Daredevil (i den senare finns det en hel del annan kristen symbolik också men eftersom jag bara sett några avsnitt än så länge så kan jag inte bre ut mig närmare om det ännu).
En av mina allra största tv-seriefavoriter är den nyaste versionen av Battlestar Galactica. Där finns en djupt rotad syn på religion och religiös övertygelse. Människorna bor på gamla slitna rymdskepp och flyr undan katastrofen och cyloner, maskiner som skapats av människan men vars egen skapelseberättelse och utveckling är väldigt starkt kopplad till religiös magi. Människorna söker hela tiden sitt ursprung, den mytiska 13e kolonin, som kanske är jorden, som kanske finns. Det hela känns ibland väldigt mycket Aniara och längtan efter “Doris gröna dalar” (också förutom att det rör sig om rymdoperor). Förutom den starka religiositeten bland människorna (mer om den här för de som vill fördjupa sig) och alla myter kring cylonernas genesis finns också en messiasgestalt i form av Gaius Baltar. Han tillbes, upphöjs, förföljs, störtas och återuppstår. Kristusgestalten Gaius Baltar lämnar mycket övrigt att önska men stora delar av hans berättelse fokuserar som sig bör nyckelpunkterna tvivel och skuld.
En tv-serie som inte på något sätt gömmer något om sin inspiration är Supernatural. Det börjar som en serie om demoner och andra mytiska fenomen men landar i en uppgörelse med de bibliska berättelserna. Här är änglar onda och egennyttiga eller förslavade, gud är frånvarande men hans barn, änglarna, utkämpar samma slag om och om igen. Mikael, Rafael, Gabriel, alla finns de där. Lucifer och djävulen. Ett tag hänger till och med apokalypsen runt hörnet, med bleka ryttare, omen och hela köret. Jag som älskat de gamla myterna om den fallne ljusängeln Lucifer sen innan jag läste Margit Sandemos romantikversion tycker mycket om utforskandet här, men jag saknar lite av det problematiserande förhållningssättet i relation till framförallt Lucifer. Där jag alltid tyckt om att fundera kring godhet och ondska i berättelserna om fallna änglar och guds vrede så behåller Supernatural den där lite fantasilösa dikotomin. Lucifer ond, bröderna Winchester goda helt enkelt (eller nästan, Lucifer är i alla fall ond, ren godhet existerar nog inte i Supernatural när jag tänker efter). Men bortsett från det så tycker jag om Supernaturals lek med änglarna, hur de är komplexa och hur de struntar fullkomligt i människor och inte skulle lyfta ett finger för dem under annat än direkta order.
Har ni märkt att jag skrivit en hel text om änglar och Supernatural utan att nämna Castiel en enda gång? Ooops.
Den kristna påsken då, passionen? Jo, men den finns där om än inte alltid så uttalat. Att offra sig för andras skull förstås, Jesus död var ju det största offret och det återfinns i var och varannan tv-serie, film och bok. Det är förstås ett evigt tema. Sökandet efter välsignelse, svar, en tillhörighet, kampen med tvivlet är också allestädes närvarande. Det är eviga berättelser som berättats redan många tusen gånger och som aldrig slutar utvecklas eller vara aktuella. Jag tror att vi behöver de här berättelserna, på olika sätt i olika tider och situationer. För att de säger saker om oss och kan förändra och utveckla oss när vi tillåter dem.
Jag tänkte avsluta den här texten med att be er om hjälp. Jag är som sagt väldigt fascinerad av omskrivningar och tolkningar av bibliska berättelser i olika former. Har ni några tips till mig om sånt jag borde se och läsa?
Bild: Battlestar Gallactica
Har du inte läst Mare Kandre borde du testa! Djävulen och Gud är en fin saga där Gud är ett bortskämt barn och Djävulen en missförstådd natursjäl som inte förstår varför människorna skyller allt ont på honom.
Goda Omen av Pratchett och Gaiman där Antikrist är i centrum är en, precis som man kan förvänta sig, tokrolig bok.
När änglar dör av Andreas Roman är Lucifers berättelse om Gud, skapelsen och splittringen.
Blir sugen på att läsa om alla i påsk!
Men åh vilka bra tips! Jag har läst en del Mare Kandre och verkligen älskat, särskilt Quinnan och dr Dreuff, men inte den – måste leta reda på den genast. Och de andra två!
I second Goda Omen. Så fantastiskt bra och håller för omläsning.
Lite i samma spår är filmen Dogma, där två fallna änglar ställer till det när de försöker hitta sin väg tillbaka till himlen. Bara att genom att hitta ett loophole så bevisar de att Gud inte är ofelbar och därmed negeras verkligheten. Oops! Men den kanske du har sett, som är förtjust i Alan Rickman? Stundtals är humorn lite väl barnslig, men jag gillar att det finns ett djup bland all tramsighet.
En omskrivning eller omtolkning är det väl inte, men Anne Rice håller på att skriva en serie om Jesus liv som heter Christ the Lord. Hittills har det kommit ut två böcker: Out of Egypt och The Road to Cana. Hon har också skrivit en serie om änglar och lönnmördare som heter Songs of Seraphim. Båda dessa serier är utpräglat religiösa och skrivna efter hennes återkomst till den katolska tron.
Death Note av Takeshi Obata och Tsugumi Ohba är en manga som innehåller mycket kristen symbolik. En ung student hittar en anteckningsbok som tar livet av den person vars namn du skriver i den och han får för sig att han ska rensa ut all världens brottslingar.
Det är vad jag har att komma med, men lutar mig tillbaka för att få fler tips.
Så glad jag blir över alla dessa tips! Jag som ändå tycker att jag har lite koll på vad som kommer i genren antecknar ”nyheter” så pennan glöder 🙂
Jag har faktiskt inte sett Dogma, men den har stått på måste se-listan hur länge som helst. Det är ju Alan Rickman, och allt det där jag gillar! Anne Rices böcker måste jag kolla upp, det låter som intressanta projekt särskilt med tanke på att hennes vampyrböcker också undersöker utgamla myter och ofta gör det bra. Och den där mangan låter för bra för att missa, den måste jag nog lägga vantarna på genast!
Jo, förresten Demonologi för nybörjare av Caroline L. Jensen vore kanske något. Det är som en humoristisk och ganska blodig omtolkning av Den gudomliga komedin.
Låter intressant!